Fotoglädje

Jag minns det mycket väl från min egen barndom. Skolfotot. I början av skoltiden kom alla uppklädda och välkammade och högtidliga till skolfotodagen. Det var som avslutning light. Ju längre åren gick desto mindre ceremoniellt blev det. Klädseln blev allt sjavigare, liksom engagemanget. Under de sista åren i högstadiet var det obligatoriskt att någon skulle lyfta sitt långfinger mot linsen just i fotoögonblicket. Det markerade hur mycket vi brydde oss.

Märkligt nog verkade aldrig föräldrarnas intresse för dessa skolfoton att svalna. Även om det handlade om ganska mycket pengar och även om det under de sista skolfotoomgångarna mest stod en samling oklippta, attitydstinna och ointresserade tonåringar framför kameran. Likväl var det julafton för föräldrarna varje gång det kom hem nya bilder.
Jag kunde inte förstå poängen.

Det gör jag nu.

För nu står jag i lekparken bredvid dagmammans hus och tittar på de alldeles nytagna skolfotobilderna (det heter skolfoto även för dem som är i dagisåldern, väl?) på mina döttrar.
Och jag känner att jag måste svälja hårt några gånger för att inte få sådant där gråtsvaj på rösten.
De är så fina, så fina. Och så stora.
Och framför allt är de mina. Mina döttrar.

”Det måste vara en duktig fotograf”, säger jag till dagmamman i ett försök att låta myndig.
Samtidigt bubblar det inom mig, för det känns som jag just har blivit översköljd av föräldraskapets alla känslor och nu försöker komma upp till ytan igen.

Vad är det egentligen med en bild som gör det så här laddat? Jag har ju barnen omkring mig ganska många timmar varje dag utan att jag därmed går omkring och gråter av lycka. Tvärtom så ägnar jag ganska mycket tid åt att vara en dålig imitation av en gnällig och irriterad pappa som ägnar alldeles för mycket engagemang åt att det ska ätas fint och sittas still och lekas lite tystare.

Kanske just därför?

Skolfotot blir något sorts bevis, ett intyg, på mitt föräldraskap. Jag har två barn. Glöm inte det, pucko.

Två tjejer. Som är så fina, så fina.

Kanske är bilden ett betyg i föräldraskap, ett sådant där som man får för att liksom se hur det går i ens utveckling?
Att döma av bilderna går det i sådana fall bra för mig.
Jag tittar på syskonbilden, där Vera och Greta sitter med armen om varandra, och jag blir tvungen att svälja ännu lite hårdare.
Jag har fått högsta betyget.

E-post!

"Send me an e-mail and tell me you love me", sjöng Pet Shop Boys.

Jag säger samma sak. För nu går det utmärkt att mejla mig på info@detnyalivet.se.

Skitunge

Dagmamman har studiedag och vi tillbringar vår lediga tid på en gård där det finns en massa djur i bur, något som går hem hos familjens yngre medlemmar.

Hos vissa av djuren finns möjlighet att ta sig in i hägnet, så att man kan klappa dem. Till exempel hos kaninerna. Här ska man klättra över ett staket för att komma in till de små gnagarna.

Fast man får bara vara två personer åt gången innanför staketet, för att djuren inte ska bli skrämda. Och vi är tre.

Jag vill ogärna låta Greta gå in själv, eftersom det går att ta sig till en damm med ankor från insidan av hägnet. Och så har hennes glädje över små djur en förmåga att kunna ta aningen okontrollerade former.

Så jag kliver över, efter barnen.

Men knappt har jag hunnit sätta foten i kaninhagen förrän jag hör en hög, ljus röst:
”Hallå, man får bara vara två stycken därinne”.

Jag vänder mig om och får se en flicka i sexårsåldern, som uppenbarligen stått och tittat på oss. Hon ser mallig och sträng ut på samma gång.

”Ja, men hon är ju så liten, hon räknas väl inte som en, väl?”, försöker jag skoja, samtidigt som jag pekar på Greta.

Men sexåringen är omutlig.

”Man får bara vara två stycken därinne”, upprepar hon.

”Skitunge”, tänker jag. Så tyst jag bara kan.

”Jaja, det är bra att du håller ordning här”, säger jag och försöker för mitt inre visualisera bilder av hur Mussolini hade sett ut om han hade varit en sexårig flicka.

Och så ägnar jag en kort stund åt att fundera på vad jag ska göra. Strunta i flickan och alltså signalera att det är okej att bryta mot regler? Eller underordna mig flickans krav på lag och ordning och därmed erkänna att jag just har brutit mot reglementet?

Skamset klättrar jag över staketet igen.

Tillrättavisad av en sexåring.

Lite reklam VI

Helsingborgs Dagblad har en bra familjesida som skriver intressant om det nya livet. Nu har de dessutom uppmärksammat mig och min bok, vilket ju gör sidan ännu bättre...

Läs artikeln här.

Gud

Vera sitter och ritar på runda gotlandsstenar.
”De här stenarna ska sitta på en krona”, säger hon.
”Jaha, en sådan som man har på huvudet?”, säger jag.
”Ja, jag ska göra den största kronan i världen”, säger Vera.
”Vem ska ha den då?”, frågar jag.
”Gud. För Gud är den största människan som finns”, svarar Vera.

Jag försöker behålla allvaret och fortsätta diskussionen. Vera släpper inte stenen och kritorna med blicken för ett ögonblick.

”Vem är Gud?”, frågar jag.
”Han finns i Simpsons. Han är helt vit”, svarar Vera.
”Jaha, men finns han någon annanstans?”, säger jag.
”Nej, bara i himlen och i Simpsons.”

I dag för fem år sedan

Den 11 september 2001 befann jag mig på Korsika på semester med min höggravida flickvän. Det blev en väldigt annorlunda semester. När jag kom hem skrev jag den här texten, som ursprungligen var avsedd för en antologi om resor, men som aldrig blev publicerad. Du som har läst "Välkommen till det nya livet" känner igen den del av texten som utspelar sig på restaurang Callelu. Den är väldigt lång, men läs om du orkar.

- - - - - - - - - - - -


Tjugo meter framför oss står en dansk buss. Vi skrattar lite uppgivet åt det ironiska faktum att det – trots våra ansträngningar att slippa nordliga breddgrader – är just danskar som blockerar vår väg. Samtidigt ägnar jag bussens passagerare en medlidsam tanke. Solen står högt på himlen och grillar bilkön. Det finns ingen luftkonditionering i bilen. Hoppas de har en sådan i bussen.

Två meter till vänster om hyrbilen stupar marken rakt ner i en ravin, för att ytterligare femtio meter bort kravla sig upp igen. Så har landskapet sett ut under de senaste kilometrarnas bilfärd. Vägen slingrar sig runt skarpa krön och avgrundsdjupa dalgångar, som avlöses av nya kurvor och dalgångar. Vi förundras över tokstollarna som frivilligt kör rally på dessa vägar. ”Aldrig har jag blivit så illamående av något så vackert”, säger C.
Om en stund kommer vi att åka där på andra sidan ravinen. Om bara kön och den danska bussen ville röra på sig, vill säga.
Mellan bilen och stupet går några getter och betar av det torra gräset, med ett i det närmaste hånfullt lugn.
Plötsligt ger mobiltelefonen i min ficka ifrån sig några ilskna signaler, som förkunnar att ett sms har anlänt.
Det är från Carolina.
"Har du hört om New York? Helt sjukt!", lyder meddelandet.
Vi delar en kärlek till New York, vi och Carolina. Vi var där samtidigt så sent som för åtta månader sedan. Det var mitt första besök i staden och min nyförälskelse har fortfarande inte släppt.
"Nej, vadå?", skickar jag iväg som svar.
Det dröjer någon minut, sedan ringer Carolina tillbaka. Displayen på min telefon visar att klockan är kvart över fyra på eftermiddagen. Det är den 11 september 2001.

Det är första gången som jag sätter min fot på Korsika. Att jag ändå tycker mig känna igen naturen, dofterna och människorna har jag två tappra galler att tacka för. Boken Asterix på Korsika satte i barndomen djupa spår i mig och i tanken har jag varit här åtskilliga gånger.
I boken plundras ön på rikedomar av romarna, som vill fylla på i Caesars skattkammare. Korsikanerna går muttrande omkring och klurar på det där upproret som de en vacker dag ska genomföra.
De framställs som stolta och principfasta, men ohyggligt lata. Någon gång ska det där upproret komma, men inte just nu.
Ty först siesta, sedan revolution.
Den landsförvisade korsikanen med det tungvrickande namnet Ocatarinetabellatchitchix älskar sitt land över allt annat och tillsammans med våra tappra galler Asterix och Obelix smyger han sig tillbaka till sitt Korsika. Nu ska det rensas upp bland ockupanterna en gång för alla.
Som vanligt då det gäller Asterix och Obelix knackas det romare och äts vildsvin på löpande band.
Detta var min favorit bland historierna om Asterix.
Kanske beror det på att det Korsika som René Goscinny och Albert Uderzo beskriver liknar den värld i vilken den genomsnittlige tioårige pojken lever.
Eller rättare sagt; drömmer om att leva i.
Asterix, Obelix och Ocatarinetabellatchitchix gömmer sig i maquisen, den täta skog som täcker stora delar av Korsika, och övernattar i grottor. De kommunicerar med sina vänner via hemliga ljudsignaler och smider stridsplaner i skydd av mörkret. De låter oväsentligheter bli till stora gräl, till synes enbart för att skänka lite dramatik åt vardagen och få utkräva vendetta.
Dessutom äter de vildsvin som om det vore godis.
Dem som någon gång läst Asterix på Korsika i unga år bär förmodligen på en längtan dit.

För mig är resan till Korsika ett möte mellan nu, då och sedan. I C:s mage växer ett barn, vår framtid. Om bara två månader kommer ett nytt liv ta vid och det primära syftet med den här resan är att samla krafterna inför denna förändring.
Med stora förändringar kommer också bokslut.
Även om det inte sägs rakt ut, så är den här resan också ett sätt för oss att på något sätt sammanfatta det gamla livet. Resor lämpar sig ju, som bekant, utmärkt till sådant.
Då vi färdas längs de halsbrytande slingriga vägarna sitter det en liten tioåring på min rygg. Han kikar då och då fram över min axel, pekandes och entusiastiskt gestikulerande, likt en uppretad fransman. "Titta där", säger mitt tioårsjag upphetsat och pekar över vägkanten ner i det blågröna Medelhavet, "det måste vara där de kom i land".
Jag försöker få honom att dämpa sig. Det finns faktiskt en gravid kvinna här i bilen.
Men tioåringen vill inte lyssna, utan sätter fingret på kartan och konstaterar att "kolla, det måste ha varit där Asterix och klanledarna samlades i grottan, innan upproret".
C suckar.

Den långa kolonnen av bilar på väg D124 mellan Porto och Col de Verghio börjar sakta röra sig framåt. Den danska bussen kränger till då motorerna startas. Ett konstigt budskap ringer i våra öron och med hjälp av tanken försöker jag illustrera hur det ser ut när ett flygplan kolliderar med World Trade Center.
Det är inte alls lätt.
Och det är allt annat än verkligt.
I telefon berättade Carolina vad hon visste, vilket ännu inte är så mycket.
Ett plan har kolliderat i det ena av tvillingtornens vägg, det råder kaos i New York och det är just nu svårt att ta sig ut på Internet. Ingen på hennes kontor arbetar.
I mitt inre ser jag hur något som liknar ett större sportplan har förirrat sig in över Manhattan och fastnat med nosen i skyskrapan.
Och så tänker jag på att vi var på Starbucks på Wall Street på nyårsdagen och att det var så folktomt det kan bli i New York och alldeles vitt av snö som fallit under natten.

Att färdas längs vägen mellan Porto och Col de Verghio är som att titta på en naturfilm om Sveriges geografi, där avsnitten har kastats om och där snabbspolningsknappen hela tiden är intryckt. I ena stunden har man en tät barrskog utanför rutan för att i nästa passera över en småländsk slätt. Näpna skogsdungar följs av storslagna raviner.
En stund senare når man trädgränsen, tydligt markerad av björkträd, innan ett
fjällandskap bereder ut sig. Ytterligare några minuter senare passeras en ödelagd, rostig skidlift innan vägen börjar slutta neråt igen. Foten av Monte Cinto, Korsikas högsta berg, har passerats.
Det är tyst i bilen.
Det går inte att tala, knappt ens tänka, då en denna praktfulla utsikt kolliderar med den konstiga nyheten om New York.
Jag har gjort ett försök att dechiffrera radiorösternas uppjagade budskap, utan att lyckas. Jag borde ha valt franska i grundskolan istället för tyska. Men det faktum att ord som ”Manhattan”, ”World Trade Center” och ”Pentagon” användes om och om igen vittnade om att det inte är något sportplan som fastnat med nosen i World Trade Center.
Nu är radion lika tyst som vi.
Tioåringen har släppt greppet om min hals och glidit ner på sin plats i baksätet. Surmulet sitter han och tittar ut genom fönstret.

”Känner ni? Denna lätt raffinerade doft, komponerad av timjan och mandelträd, fikonträd och kastanj… och så denna nästan omärkliga pust av pinje, denna anstrykning av malört, denna lilla aning av rosmarin och lavendel… Denna doft, mina vänner… det är Korsika”.
Jag har svårt att föreställa mig en mer poetisk och samtidigt mer pricksäker sammanfattning av Korsikas fantastiska flora av dofter.
Orden uttalas av Ocatarinetabellatchitchix, strax innan han hoppar i vattnet och simmar i land på Korsika med Asterix och Obelix i släptåg.
Denna doft slår emot oss när vi kliver ut ur bilen i en dalgång vid Monte Cintos fot.
Härifrån har vi en enastående utsikt, som färdas fritt i några kilometer innan den fastnar vid en höjd på andra sidan dalgången. Förutom vägen bakom min rygg och lämningar efter slarviga campare vid mina fötter finns här inget spår av civilisationen.
Här är bara vi, naturen och den blå himlen.
Och våra mobiltelefoner.
Vi ägnar en halvtimme åt att ringa hem och ytterligare en åt att jämföra de lägesrapporter vi fått.
Och så tittar vi lite till på utsikten.
Det är svårt att tro att världen skakar då den uppför sig så här lugnt.

På kvällen har vi kört norrut och kommit tillbaka till Calvi. Efter middagen flanerar vi längs hamnpromenaden nedanför citadellet. Denna vykortsvackra stadsdel är belägen högt över staden och innehar en tjusig utsikt. Det sägs att Christoffer Columbus föddes i ett av husen där, men det är korsikanerna ganska ensamma om att tro.
De får nöja sig med att ha Napoleon Bonaparte på listan över berömda söner.
På barerna är det trångt och tyst. Människor flockas runt tv-apparaterna.
De digitala motorvägarna passerar inte Korsika och de få Internetkopplingar som finns i Calvi är inte tillgängliga för oss. Detta må vara Korsikas främsta turistmål, men det betyder inte att vi ska förvänta oss överdriven lyx. Inte heller turisterna kommer att kunna tygla det korsikanska folket.
Vår informationskälla blir utskrifter på hotellreceptionens anslagstavla samt barernas tv-apparater.
I baren på restaurang Callelu blir även vi stående med blickarna mot tv-rutan. Här visar amerikanska kanaler om och om igen bilder av hur två flygplan träffar fasaden på varsitt tvillingtorn och hur allting sedan rasar.
Som en rättningsmall läggs tv-kanalens verklighet över de bilder vi sett i vårt inre. Det är så overkligt att det nästan känns spännande.
Utanför hörs hur vinden får skot att slå mot master på gästhamnens dyra segelbåtar. Sommarens dofter möter höstens svala vindar.
Det här är vendettans land, som har en halshuggen moorer som symbol på sin flagga, för att visa hur det kan gå för fiender till Korsika.
Men i jämförelse med det dåd vi ser på tv:n är Korsikas terrorister nästan fredliga. De ser till att ingen finns i närheten då de spränger sina bomber – som oftast används mot franska byggnader – genom att ringa upp och förvarna målet för sin aktion. Vid de sällsynta tillfällen då blod har flutit har invånarna protesterar högljutt.
Nu står vi här, turister och korsikaner, och delar tystnad och rädsla.
Jag lägger min hand på C:s mage och känner hur vårt barn rör sig i sin trånga boning.
Välkommen till denna värld, lilla människa, tänker jag.

Ett dygn senare sitter jag på en restaurang på Korsikas östra kust och har en sådan där en-gång-i-livet-matupplevelse. Under dagen har vi klättrat i de branta trapporna i Bonifacio på Korsikas södra spets och kastat drömska blickar över sundet mellan Korsika och Sardinien.
Här lutar sig nästan husen ut från den höga klippan.
Nedanför borgen som genueserna byggde, i den stillsamma hamnen, har vi ätit galettes på en uteservering.
Och så har vi talat i telefon igen. Vi har ringt för att fråga våra familjer och vänner om de mår bra, fastän vi vet att de befinner sig tusen mil ifrån New York.
Ett akut infall av hunger samt en skylt med löfte om mat har under resan hemåt fått oss att lämna väg N198 och sedan köra ett par kilometer ut mot havet.
Hungern har också fått mig att släppa kartan och under några minuter har vi tvivlat på att det verkligen finns någon restaurang.
Men instinkten har uppenbarligen styrt oss rätt.
Just nu vet jag i ärlighetens namn inte var vi är, mer än att vi sitter på en restaurang på en brygga i en vik och ser solen gå ner i havet.
Utsikten är oförskämt vacker, men ändå bara hälften så minnesvärd som maten.
En jättelik skål med musslor, en tallrik med grillade sardiner, färska räkor och friterad bläckfisk samt frukt och fiadone har inte bara räddat oss ifrån hungersnöd, utan lyft oss några meter upp i luften.
Upprymda och mätta avlägger vi en kärleksförklaring till det korsikanska köket för servitrisen, som är artig nog att kväva en fnysning över vår bedrövliga franska. Hon ger oss ett halvt leende.
Det är ett sådant där ögonblick då entusiasmen är större än ens kropp och man under andra omständigheter skulle vilja brista ut i sång.
Men den här dagen låter vi bli.

Några mil norrut, någonstans inne i maquisen, inte långt ifrån Främlingslegionens högkvarter, sitter mitt tioårsjag tillsammans med Asterix, Obelix och Ocatarinetabellatchitchix och äter vildsvin, som de grillat över öppen eld.
Tioårsjaget beklagar sig inför sina vänner över hur mitt vuxna jag har blivit gammalt och allvarligt och att alla andra för den delen verkar så dystra.
Han tänker inte följa med hem till Stockholm på lördag.
I ren protest tänker han stanna kvar på Korsika.
Ocatarinetabellatchitchix lägger handen på tioårsjagets axel.
”Det är nog lika bra. Det händer lite för mycket därute just nu. Det finns inte riktigt plats för dig”, säger han.
Tioårsjaget biter sig i underläppen, tittar ner mot sina fötter och nickar instämmande.
”Tror du att det hade blivit så här även om det där med New York inte hade hänt? Hade allt varit annorlunda om vi hade åkt hit en vecka tidigare?”, säger tioårsjaget.
Ocatarinetabellatchitchix funderar en stund.
”Nej, det tror jag inte. Han hade nog tänkt lämna kvar dig här ända från början. Det var väl därför de åkte hit, antar jag. Men när det där i New York hände blev alla så förvirrade och oroliga att de helt enkelt glömde bort dig”, säger han sedan.
´”Glömde de bort att glömma bort mig?”, frågar tioårsjaget.
Ocatarinetabellatchitchix skrattar till.
”Oroa dig inte, du ska se att han en dag kommer och letar efter dig igen”, säger han och tittar ut över bukten.
Han ser ljusen från L’lle Rousse och Calvi. Solen har gått ner och det kommer att vara mörkt om en liten stund. Han tar ett djupt andetag och drar in alla Korsikas dofter genom näsan. Han njuter en stund av upplevelsen innan han lägger ena armen runt tioårsjagets axel. Med den andra ger han honom en vänskaplig knuff.
”Och vadå, sämre ställe kunde du väl hamna på?”, säger han.

Det vithåriga hotet

En snabb tur till den lokala Coop-handlaren. Det vankas bakning och vi måste ha smör. Tjejerna kommer direkt från dagmamman och känner sig som vem som helst som haft en lång dag på jobbet.
De är trötta, med andra ord.
Fast vem som helst reagerar inte genom att vilja sitta i en kundvagn eller hänga utanpå densamma.
Jag protesterar halvhjärtat mot Veras hängande – det är ju trots allt jag som har lärt henne att surfa på kundvagnar… – och lyckas få henne att hoppa ned på golvet, men en halv minut senare är hon tillbaka igen. ”Well whatever nevermind”, tänker jag och styr mot kassan. Det stör ju ingen att hon hänger där.
Men så släpper jag vagnen för att hämta något från en hylla och vagnen börjar plötsligt tippa över.
Jag upptäcker faran, fångar upp vagnen innan barnens ens har hunnit bli rädda och allt är frid och fröjd.
Tills Hon kliver fram:
Den Vithåriga Tanten.

Hon har inte resonerat ”well whatever nevermind”, utan verkar snarare ha följt efter oss och väntat på det här ögonblicket.
Med ett ögonkast och en replik sablar hon ner hela min kompetens i ämnet pedagogik i små ynkliga bitar, som skulle kunna säljas i lösvikt för nästan inga pengar alls.
”Det förstår du väl att hon inte kan hänga där?”, säger Den Vithåriga Tanten överdrivet retoriskt med snörp på munnen.
Som om jag inte upptäckt det själv.
Som om jag inte någonsin hade handskats med barn tidigare.
Som om jag hade hittat de här två barnen utanför butiken och tänkt att ”ja, det verkar ju vara en cool grej att gå och handla med två trötta barn”.
Som om jag inte förstod det själv.
Som om jag inte själv är för trött för att göra något åt det.

Vad är det med dessa Vithåriga Tanter, som så gärna ger sig på oss småbarnsföräldrar och läxar upp oss? Är de avundsjuka på oss? Eller tycker de att vi är fullständigt befriade från all kunskap i ämnet barn? Var det bättre på deras tid? Jaja, jag ska inte vara kategorisk. Ibland kan de lika gärna vara Vithåriga Gubbar.

Men varför har de så svårt att låta oss begå våra egna misstag?

”Tack tack, men jag klarar nog av det här själv”, säger jag till Den Vithåriga Tanten, med en kyla hämtad direkt ur fryxboxen.
Den Vithåriga Tanten snörper på munnen igen. Med sin blick kallar hon mig en massa fula saker.
Curlingförälder, bland annat.

Well whatever nevermind.

Gluggen

”Din äldsta dotter står och ropar efter dig”, säger en mamma när vi möts på parkeringen. Jag sväljer och skäms lite över att jag alltid, alltid är ute i sista sekunden med att hämta barnen hos dagmamman. Och så tänker jag att nu har något hänt.

Och det har det.

Men Veras stora, välkomnande leende lugnar mig. Inga skrapsår, alla armar och ben på plats, inga tårar. Däremot håller hon i sin hand ett litet paket inslaget i hushållspapper.
”Pappa, jag har tappat en tand”, ropar hon över hela lekparken.

Och så kommer hon springande och spärrar upp munnen, så att hela ansiktet blir skrynkligt.

Minsann, i hennes underkäke finns en glugg som markerar vart hennes tand har suttit.
Den tand som i somras började bli lös och vars tillstånd hon sedan dess upplyst i princip alla vi mött om.
”Jag är fyra och ett halvt år och jag har en lös tand”, har varit hennes hälsningsfras.

Nu är tanden borta. Den dog på posten, mitt under arbetet med en banan.

Och det slår mig plötsligt och hårt att min dotter är en riktigt stor tjej nu. Nyss satt vi och fascinerades över att hon just hade fått sina första tänder och tröstade henne när smärtan i munnen höll henne vaken om nätterna. Nyss testade hon busigt sina nya, sylvassa små vapen på mina armar.

Nu har hon börjat byta ut sin första uppsättning tänder. Nu har hon en stor, synlig glugg i sin underkäke.

En blandning av stolthet och vemod sköljer över mig. Jag kommer att sakna den där tanden. Jag kommer att sakna den här tiden. Det här är minst lika stort för mig som det är för henne.

Tur att hon har munnen full av tänder som ska tappas innan hon är riktigt, riktigt stor.

”När vi kommer hem ska vi stoppa tanden i ett glas och så kommer det bli en guldpeng”, säger Vera.

”Självklart”, säger jag och kramar henne hårt. ”Min stora, stora tjej.”