En bra dag

Sitter i bilen på väg hem från ännu en storhandling tillsammans med döttrarna. Anna + Idde sjunger i bilstereon och Vera, som kan varenda text på skivan, gnolar med från baksätet. Det är John Holms ”Den öde stranden” som framförs.
”Sommaren dör, det är därför jag är ledsen i kväll”, sjunger Vera, fyra och ett halvt år.

Ute faller ett grått regn mot höstlövskladdig asfalt.

Greta är sekunder från en tupplur i sin stol i framsätet.

Vi har haft det kul ihop. Alla åldersrelaterade sinnesstämningar (treårstrots, femårssurhet, medelålderskris) har ställts åt sidan för en stunds ren och skär glädje. Den där sura gubben som brukar gnälla på barnen för att de inte sitter still, för att de drar i allt, för att de inte lyssnar, för att de bråkar med varandra har hållits inlåst.

Istället var det den där ganska vanliga 32-åringen, han som egentligen är rätt trevlig, som egentligen har ett tålamod av stål och som nog egentligen inte är en så dålig pappa, som fick följa med och handla.

Och allting fungerade. Ja okej, vi handlade kanske lite mer än vad som var planerat. Men vad gör det om vi köper tre paket russin istället för ett, när tjejerna själva får känna att de har gjort en insats? Och vad gör det att Vera propsade på att vi skulle köpa den där juicen vi inte behövde?

Nu kör vi hemåt i tråkoktoberkvällen och känner oss somrigt glada. Eller jag, i varje fall.

”Mitt kärleksbarn tar med sej sommaren när hon far till stan”, sjunger Vera från baksätet.

Jag möter hennes blick i backspegeln och vi ler båda två.

Det här är en sådan där dag man borde köpa en lott.

Underbara barn, skakiga ben

Nästa lördag, den 4 november, ska jag hålla ett föredrag på mässan UnderBARA BARN (jo, det ska visst stavas så) på Stockholmsmässan i Älvsjö. Mitt i lunchrusningen, mellan klockan 12.20 och 13, ska jag berätta några höjdpunkter från mina äventyr i det nya livet samt läsa lite ur boken.

40 minuter. Vet du hur lång tid det är...? Det är så länge som en två-och-ett-halvt-åring orkar titta på Bolibomba. Det är nästan två avsnitt av Simpsons. Nästan en halvlek i fotboll. Två tredjedelar av en hockeymatch.

I runda slängar en evighet, alltså.

Men det ska nog gå bra.

Här hittar du mässans hemsida. Om du klickar här kommer du direkt till deras seminarieprogram.

Här är en artikel i tidningen Vi föräldrar, som står som värd för föredraget.

Vi ses väl där?

Separationsångest upphöjt till tusen

Klockan är kvart i fem och jag plockar upp telefonen ur fickan och slår numret hem. Cathrin svarar. Det är oroväckande tyst i bakgrunden.
”Är de kvar?”, frågar jag. ”Jag är hemma om tio minuter.”
”Nej”, svarar Cathrin. ”De ville vara hemma innan tjejerna skulle sova, så de åkte. Det var säkert tjugo minuter sedan”.
Mina stressade steg stannar upp och jag börjar istället hasa mig fram över
förortstorget.

Skit också.

Egentligen hade jag inte räknat med att få träffa dem, eftersom jag trodde jag skulle jobba sent. Men så kunde jag smita lite tidigare och hoppet om att hinna hem i tid föddes. Kanske skulle jag hinna träffa barnen innan de åkte till farmor och farfar.
Så jag skyndade mig hem.

Men det är för sent. De har redan åkt.

Jag känner hur min kropp förvandlas till ett badkar där proppen just har dragits ur. Vattnet som strömmar ut genom avloppet är min livskraft. Jag vill sätta mig ner på betongen och gråta, ungefär som en fyra-och-ett-halvt-åring jag känner skulle kunna ha gjort.

Jag vet ju att de ska vara borta till på söndag, vilket är knappt två dygn bort. Jag vet ju hur mycket jag sett fram emot att få ha en skön helg på tu man hand med Cathrin.

Men ändå.

Jag hade ju bara velat säga hej då. Och tala om att jag älskar dem. Och få se bilen åka i väg, så att jag kunde förstå att de försvann.
Nu känns hela min kropp som ett tomt, emaljerat skal.

Jag vet, jag är fredagstrött och därför lite extra blödig. Och jag vet, det kommer att gå över. Det brukar bli så här, varje gång barnen åker till farmor och farfar. Och det brukar gå över. Vi börjar till och med bli bättre på att vara barnlediga, på att koppla av och ha det lugnt och ledigt.

Fast den här första känslan blir aldrig lättare. Den som säger att inget någonsin kommer att bli roligt igen.

Den första tomheten är en pina.

Just nu känns det som att livet har berövats mig.
Och det kommer inte tillbaka förrän på söndag.

Nattvandring

Hur bred ska en säng vara för att kunna rymma två vuxna och två barn? Eller låt mig omformulera frågan: finns det sängar som är tillräckligt breda för att rymma två vuxna och två barn?

Nej, jag tror inte det. Det känns som att oavsett hur stor sängen är så är den alltid 20 centimeter för liten. Och av någon anledning så saknas alltid de där 20 centimetrarna på just min del av sängen.

Och det verkar inte spela någon roll hur mycket vi bär tillbaka barnen till deras sängar; när jag vaknar är vi återigen fyra i sängen. Är det så att barn känner av sina föräldrars sömncykler och vet när de sover som djupast och då passar på att invadera deras sovrum? Jag börjar misstänka att så är fallet.

Någonstans är det ju otroligt mysigt och rogivande att höra barnens andetag och känna deras doft när de sover.

Om det nu var så att de kunde ligga stilla när de sov.

Att bli sparkad på hakan i sömnen av en roterande fyra-och-ett-halvtåring är inte lika charmigt.

Jag suckar, kliver upp ur sängen och går in till barnens rum för att lägga mig i Gretas säng.

Men jag stannar upp i dörröppningen och vaknar till. Någon ligger redan i Gretas säng och sover med djup andhämtning. Det är Cathrin. Hon måste ha gett upp före mig. Och uppenbarligen var vi bara tre i sängen. Fast det kändes som 22.

Soffan here I come.