Hatten av

Det är söndag kväll och tjejerna har precis somnat. Fortfarande snurrar skivan med Astrid Lindgren-sagor i cd-spelaren i deras rum.

Tio kvällar i rad har jag nattat dem. Och tio dagar i rad är det jag som har väckt dem på morgonen, valt kläder åt dem, försett dem med frukost och – åtminstone under några av dagarna, inte under helgen och inte den där dagen Vera totalvägrade bli iväglämnad och jag fick stanna hemma med dem – kört dem till dagmamman. Jag har planerat middagar och inköp och tvättat och diskat och i mån av tid städat. Även om jag fått god hjälp av föräldrar och svärföräldrar så har jag haft huvudansvar för barnen i tio dagars tid.

Nej, vi har inte separerat. Gud förbjude.

Men Cathrin har varit på tjänsteresa på andra sidan jordklotet i tio dagar. Just nu sitter hon på planet på väg hem.
Så jag har praktiserat som ensamstående förälder.

Tillåt mig att lyfta på hatten och höja mitt glas för alla ensamstående föräldrar.
Vilka hjältar ni är.

Jag vet, det handlar bara om tio dagar. Det är egentligen rätt fånigt att oja sig över det, som om det vore någon sorts bedrift.

Men ändå.

Jag har varit ensam i det här föräldraskapet.

Vanligtvis är jag van vid att alltid finns ytterligare en person som tänker nästan likadant och som jag som förhoppningsvis kommer ihåg sådant som mitt minne slarvar bort och vice versa.
Nu finns det ingen backup. Nu har allt hängt på mig.
Naturligtvis har det funkat, precis som jag innerst inne visste att det skulle göra.

Men det har fått mig att inse hur lätt jag nog har för att släppa lite fokus när vi är två föräldrar i familjen. Nu har jag varit så fokuserad att jag känner mig alldeles matt.

Hur orkar man ha det så här hela tiden?

För att man inte har något val, naturligtvis. Min trötthet beror på att jag kan tillåta mig att vara trött. I morgon är vi två om det här igen. Men hade den där tjänsteresan pågått i tio dagar till hade jag varit pigg som en mört. Inbillar jag mig.

Det jag saknat allra mest är att kunna berätta för Cathrin om kommentarer som tjejerna kläckt ur sig, om roliga saker vi gjort eller om viktiga saker som dagmamman har sagt. Någon att skratta med och bära omsorgen tillsammans med.

Men nu slipper jag sakna det.

I morgon natt lär vi vara fyra i sängen igen.

Fars dag!

Barnen leker med presentpappret och jag tittar förundrat på, med en liten tår i ögonvrån. Vad är det som gör presentpapper så fantastiskt roligt?

Men det är inte det som är dagens stora fråga, den som har tvingat fram den där lilla tåren. Det är den här: vad är det som gör att det känns så bra att fira Fars dag?

För det är ju bara en i raden av kommersiella högtider, påhejad av penningkåta handlare som ska göra sig en hacka på barnfamiljerna, innan julruschen drar igång.

Väl?

Men det känns bra. Det känns väldigt, väldigt bra. Det är en dag att slå sig för bröstet och säga "jag är rätt bra ändå". Det är en dag att reflektera över hur rikt livet med barn är. Det är en dag att skörda frukten av all kärlek som man har planterat i det här familjelivet.

Fast jag är en sådan där sentimental typ som blir rörd av Benjamin Syrsa på julafton, så jag är ett easy target för vem-det-nu-är som äger konceptet Fars dag.

Och egentligen tycker jag väl - för att travestera Steve Earle - att alla dagar med mina barn är Fars dag.