Halsont

Vera vaknar en halvtimme efter att hon har somnat och gråter. Hon är helt okontaktbar i sin sorg. Jag borde väl bli hundra procent omhändertagande, men blir mest irriterad. Det har varit en lång dag och det är sovdags för alla, även för pappor.
Vera skrynklar ihop ansiktet som om hon ätit en citron och gråter så att tårarna sprutar.

Men hon kan inte tala om vart hon har ont.

Hon öppnar munnen och ger ifrån sig ett Chewbacca-vrål, och låter oss, lillasyster, grannarna - ja, alla - veta att hon har ont. Men hon vägrar tala om var.
Kanske är det just detta som är så provocerande; att hon behåller det för sig själv.

Saken är den att jag ju ÄR hundra procent omhändertagande, bakom den här fasaden av ilska. Jag tycker synd om henne och är samtidigt lite orolig. Och tänk om hon är allvarligt sjuk och behöver läkarvård? Och vi som är långt, långt, långt ifrån barnläkarmottagningen i Liljeholmen.

Hur kan man bli arg på ett barn som har ont?

Sedan blir Vera provocerande på ett mer handgripligt sätt; hon spottar ut medicinen vi ger henne, vilket ger ungefär samma effekt på mitt humör som att hälla bensin över en tänd utegrill.

Jag kan erbjuda allt Vera behöver, bara hon kunde tala om vad det nu är hon saknar.
Jag känner för att lyfta upp henne, ruska om henne och tvinga henne att säga vad det är.

Till slut kommer det fram att det är halsen som smärtar. Det är klart att den här thailändska, luftkonditionerade miljön har givit hennes lilla kropp en tuff match. Det är tvära kast mellan varmt och kallt hela tiden. Men trots logiken i resonemanget kan jag fortfarande inte känna något annat än frustration.
Det gör ont när hon sväljer. Därför spottar hon ut medicinen. Därför vägrar hon att dricka juicen där jag slugt lirkat ner ny medicin.
”Vill du ha ont i halsen?”, frågar vi, ytterst retoriskt, med medicinkoppen i högsta hugg.
”Jaaaaaaa, det vill jag”, snyftar Vera.

Dumma frågor får dumma svar.

Jaipur

Jag sitter 10000 meter upp i luften och lyssnar på Nirvanas ”Nevermind” på flygbolagets on demand-radio. I sätena bredvid ligger Vera och Greta och sover med sina huvuden i Cathrins knä. Det är en vacker och fridfull syn som borde fotograferas och låta illustrera ordet ”harmoni” i en ordbok.

Vi är på väg till Chiang Mai i Thailand.

Vi är på väg att bestiga ett berg, bildligt talat.

För det är en lång och besvärlig resa för två små tjejer som gillar Alfons Åberg, att gunga och allt som har med prinsessor att göra.
Och det är en lång och besvärlig resa för en pappa som tycker att det är ett äventyr att storhandla eller att fylla i blanketter från Försäkringskassan.

Enligt kartan på skärmen framför mig flyger vi över Jaipur just nu.

Jaipur.

Känslan av att ingenting är omöjligt dyker upp, ungefär samtidigt som insikten om att jag nog aldrig tidigare har upplevt ett äventyr, eller åtminstone varit dålig på att ta mig utanför mina egna referensramar.

De båda känslorna går där, hand i hand, och tittar lite förläget på varandra och fnissar generat. Utan att förringa det som varit förut kan man väl säga att jag har varit lite rädd för livet.

Men för sisådär femton år sedan frigjorde just Nirvana våldsamma krafter inom mig. Att få höra Nirvanas ”Smells like teen spirit” och få dansa ohämmat till den var som att upptäcka en drog eller något. Min instängda tillvaro fick en öppning när en vägg i den sparkades ner.

Sedan kom det nya livet och gav mig nya kickar, ny luft att andas och ny mening. Resten av väggarna rammades.

Nu sitter jag och tittar på mina sovande barn och min lika sovande hustru.
De är så vackra. Jag är så rik.

Vi sitter på ett plan ovanför Jaipur.

Jag tror att vi är på väg att erövra världen.

Hurra för mig!

I dag firar vi att jag och Cathrin har varit föräldrar i fem år. Jag har varit pappa i ett halvt decennium!

Ja, vi firar förstås lite grann att Vera fyller fem år också.

Födelsedagar är dagar då man faktiskt får oja sig över hur fort tiden går och det är just vad jag gör när vi kliver in i sovrummet med en bricka laddad med varm choklad, levande ljus och paket och sjunger "ja, må hon leva". Fem år är förstås en evighet, men ändå känns det som att det var alldeles nyss som jag panikkörde till Huddinge sjukhus och sedan såg denna vackra flicka födas.

För en vecka sedan var hon en liten kolikskrikis. För fyra dagar sedan inskolades hon på dagis. Dagen därpå blev hon storasyster. Sedan började hon dansa balett och lärde sig skriva.

Och nu sitter hon där i sängen, med det långa, sömnspretiga blonda håret på ända, och dricker choklad och frågar uppfordrande: "Var är mina paket?".