Talrätt

Kan jag få kaviar?

Vi sitter vid köksbordet och stressar oss igenom ännu en vardagsfrukost. Det breds smörgåsar, letas hushållspapper och utdelas förmaningar. Orden ”nu måste vi skynda oss” hoppar omkring i luften, utan att någon tar notis. Barnen begriper förmodligen inte varför vi ska stressa och deras föräldrar förmår inte riktigt att lägga i den där högre växeln som skulle behövas för att de ska komma i tid till sina jobb.

Det är då Greta säger det.

Kan jag få kaviar?

Jag och Cathrin byter en hastig blick och ler lite innan vi kastar oss över
frukostandet igen. Men inom mig är det en liten, liten bit som dör. En sorg placerar sig i den lilla, lilla bitens ställe. Ingen stor sådan, men likväl en liten.

Hon bad om ”kaviar”. K-A-V-I-A-R.

Fram till alldeles nyss har hon kallat den där tuben med isbjörnen på (nej, jag föredrar isbjörnen framför Kalle) för ”kajvar”.

Kajvar.

Detta ord har blivit bebisspråkets sista utpost, en rest från en svunnen tid. Gretas utveckling galopperar fram och varje dag innebär nya erövringar av kunskap, men ordet ”kajvar” har varit en skönhetsfläck som påmint oss om att hon fortfarande är en smula bebis.

Det har till och med blivit ett begrepp i släkten och säkert har vår glädje över detta uttryck bidragit till att bromsa utvecklingen.

Men inte ens en barnslig omgivning kan hindra Greta från att erövra språket. Nu säger hon ”kaviar” som om det vore den mest självklara sak i världen.

Någonstans ville jag att hon skulle säga ”kajvar” åtminstone ett par år till.

För någonstans vill jag ju att hon ska vara bebis för alltid.

This life

Jag blir uppringd av något sorts undersökningsinstitut som ska kartlägga svenskarnas vanor kring ditt och datt. Jag svarar snällt och tålmodigt.

En av frågorna lyder ”har du varit på bio någon gång under det senaste året?”.
Först skrattar jag till. En sådan dum fråga. Klart jag har. Jag älskar bio.

Så börjar jag tänka efter. Få se nu? Vilken film såg jag senast? Nog har jag väl varit på bio efter Sagan om ringen?

Sanningen går upp för mig: nej, banne mig, jag HAR inte varit på bio under det senaste året.


När jag vid ett senare tillfälle talar med min mor nämner jag denna lilla anekdot, kanske för att övertyga henne om vilket vuxet, tillbakadraget liv jag lever.

Hon tillrättavisar hon mig med en fråga: ”Var ni inte och såg på Alfons Åberg i våras?”

Jo, banne mig, hon har rätt. Jag var på bio en gång under 2006. Och då såg jag Alfons Åberg. Jag får inte glömma bort att nämnda det för undersökningsinstitutet nästa gång det ringer. För Alfons Åberg räknas väl?

Jag kan andas ut: än tillhör jag dem som kan svara ”ja” på frågan ”har du varit på bio någon gång under det senaste året?”.