Déjà vu

Det ser ut att bli en sådan där natt. Greta sover oroligt och Vera inte alls. Det snoras, hostas, fälls tårar och beordras in vatten. Greta, som är på väg in i sin fjärde penicillinkur på tre månader, vaknar och kräks slem i min hand. Vera sparkar och skriker av panik inför tanken på att gå samma öde till mötes. Hon skulle hellre hugga av sig en arm än att kräkas.

Och så fortsätter det. Vatten in, snor ut. Näsdroppar in, tårar ut. Vakna, somna om, vakna, somna om.

Det fanns en tid när varje natt såg ut så här. Ja, minus snor och kräk, möjligtvis. Men själva vakandet. När den egna sömnen ställdes åt sidan och de där fantastiska föräldrakrafterna som finns i ett gömt extrabatteri någonstans kom fram och man pallade att vara uppe en hel natt, om så krävdes.

Att extrabatteriet fortfarande fungerar, även om det kanske skulle behöva laddas upp lite, är fascinerande. Jag menar, det finns åtskilliga tillfällen då jag känner att jobb, vardagsfixande eller intressen får gå före barnen och att krafterna inte räcker till för att få ekorrhjulet att snurra ordentligt.

Men nu, när det på något sätt verkligen gäller, även om det så bara handlar om en vanlig förkylning, så finns det krafter att slösa med. Och då är barnen det enda som betyder något.

Och det sker alldeles automatiskt. Det känns tryggt. Jag klarar av en sådan här natt.

Vera möter Ola Salo

"Är det två tjejer med i det där bandet?"

"Nej, det är bara killar. Men det är två killar med långt hår."

"Jaha."

(En stunds tystnad)

"Men varför sjunger tjejen med killröst?"

"Men det är ju en kille."

"Men… tjejen har ju inga kläder på sig!"

"Det är ju en kille. Han har ju inga bröst, ser du väl?"

"Jo, hon har visst bröst."

Zlaaaaatan, Zlaaaaatan

Vi byter om efter simskolan och Vera gnolar på en sång. Först hör jag inte riktigt vad hon sjunger och tycker mest att det är mysigt att hon sjunger, medan hon stökar med sina kläder.
Men så kommer refrängen. Och jag hör vad hon sjunger.

”Zlaaaaatan, Zlaaaaatan”.

Det är det enda ord i sången som hon kan, men det räcker gott och väl för att röja dess identitet. Det är den där hemska sången som den där skånska ungen spelade in i somras.

”Zlaaaaatan, Zlaaaaatan”.

Uschiamej.

Jag har känt mig så nöjd över att mina barn har visat god smak när det gäller musik. Veras favoritskiva under de senaste månaderna har varit Madonnas ”American life”. Och så förstås Anna + Idde. Bra skivor för en femåring och hennes treåriga lillasyster, alltså.

Jag har tillbringat så mycket tid och engagemang åt min skivsamling och allehanda musik, så jag vill gärna att intresset ska få gå i arv. Precis som den, i mitt tycke, suveräna smaken. Men det kommer att komma en tid när de vill bestämma själva, jag vet det.

Efter ett barnkalas i slutet av förra året trodde jag att det var kört när Vera kom hem och sjöng en Basshunter-refräng, men den gick lyckligtvis över efter några timmar.

Nu går hon och sjunger ”Zlaaaaatan, Zlaaaaatan” och så en massa påhittade ord däremellan och jag befarar än en gång att stunden är inne.
Så jag försöker sätta ner foten.
”Du behöver väl inte sjunga så högt”, säger jag till Vera.
”Men jag gillar den sången”, säger hon.
”Men det gör inte pappa”, säger jag.

Jag inser att jag just har talat om mig själv i tredje person. Jag hatar det.

Och jag inser att jag inte kan stoppa hennes musikaliska upptäcktsfärd, även om jag innerst inne skulle vilja låsa in henne och tvinga henne att lyssna på Elvis Costello eller Ramones tills hon förklarade att hon älskade det. Förr eller senare kommer hon ändå att göra uppror.
Jag gör ett tappert försök att agera som en god far.
”Äh, sjung hur mycket du vill. Jag tycker om att höra när du sjunger”, säger jag och biter mig i läppen.

Så hon fortsätter sjunga.

En stund senare sitter vi i bilen, efter-badhuset-trötta och tysta. Vi ska hem och äta middag och titta på Bolibompa. Jag kryssar mellan snödrivorna på Västertorps gator.
I min sömniga tanklöshet börjar jag gnola på en sång.

”Zlaaaaatan, Zlaaaaatan”, hör jag mig själv sjunga.

Veras leende lyser upp mörkret i baksätet. Jag tar mig för pannan.
Uschiamej. Så går det när man försöker vara en god, vidsynt far. Barnen tar över.

Hädanefter blir det Costello och Ramones för hela slanten.