Ombytta roller

Jag står och borstar tänderna när jag hör Veras uppjagade fotsteg.
”Pappa, kom nu då”, ropar hon från nedervåningen.
”Jaja, jag kommer, jag ska bara…”, säger jag.
”Vi måste åka nu”, avbryter Vera.
Jag tittar på klockan. Den är tjugo minuter över sju.
”Du, det är alldeles för tidigt för att åka nu. Kan ni inte sätta er och titta på tv en liten stund eller något?”, frågar jag.
Vera suckar så det hörs i hela radhuslängan.
”Okej då”, säger hon demonstrativt.

Det är en helt vanlig dag hemma hos oss. Fast tvärtom. Det brukar ju vara jag som skriker och gormar om att barnen måste skynda sig och klä på sig och samla ihop sina saker och borsta sina tänder. Nu är det jag som ligger sist. Det känns overkligt, nästan som i en film. Det här lär aldrig hända igen.

Eller ja, möjligtvis nästa gång som barnen ska åka till Skansen med sin dagmamma.

Helgdagar är kortare än vardagar

Lördag morgon klockan åtta. Tjejerna är uppe och tittar på barnkanalen. Vi ligger kvar och drar oss i sängen och smider planer för dagen. Egentligen är det städning som står på programmet, men solen skiner förföriskt utanför fönstret.

Vad sägs om en picknick? Jättebra. I Hagaparken? Toppen. Vi kan väl göra lite köttfärsbiffar och packa ner tillsammans med pitabröd och grönsaker så är lunchen fixad? Utmärkt. Vi försöker åka så fort som möjligt efter frukost. Vi måste passa på medan solen skiner. Så får det bli.

Och så släpar vi oss ur sängen för att sjösätta vår plan.

Fem timmar senare svänger vi in på Hagaparkens parkering.

Fem timmar.

Härmed utfästes hittelön till den som kan berätta exakt vad som händer med tiden under de lediga dagarna, vid dessa sällsynta tillfällen då tidsschemat inte styr tillvaron, utan tvärtom.

Tillbaka till det nya livet

Dörren öppnas och vi möts av välbekanta ljud och dofter. Vi är hemma igen efter två dygns permission från det nya livet. Vi har suttit på uteserveringar, gått på museum, shoppat, promenerat hand i hand och bott på hotell.

Sådant där som vuxna människor gör när de ska roa sig.

Och under lika lång tid har vi inte nattat barnen, inte valt deras kläder när de vaknat eller stått vid sandlådan och övervakat deras lek. Vi har inte tjatat, bråkat eller tröstat. Det har mormor och morfar tagit hand om.

Vi har laddat batterierna, som alla har uttryckt saken när vi berättat om våra helgplaner.

Men det är rätt risiga batterier vi har. För det går rasande fort för tillvaron att kännas precis som förut. Har vi verkligen varit borta?

Det är inte alls så illa som det låter, för det är ju ett rätt gott liv vi lever. Och trots oansvarigt halvlyxliv har ju längtan efter våra tjejer hållit oss i ett hårt grepp. Att stanna kvar på permission har aldrig varit något alternativ. Vi är beroende av de där ljuden och dofterna.

Men i den här vardagen existerar inga mjukstarter, inga raster, inget lagom. Bara full fart framåt.

Så när barnen har kramat saknaden ur oss och återseendets glädje har lagt sig ska det medlas i konflikter, diskas, limmas trasiga leksaker som barnen just har fått, badas, matkrigas och nattas. Och tjatas, bråkas och tröstas.

Några timmar senare går vi och lägger oss lika trötta som vi var innan vi åkte.

Men vi fick i varje fall några fina semesterbilder. Som vi kan titta på när vi känner att vi inte har någon tid för varandra.

Ett hollywoodögonblick

Vanligtvis brukar jag gå från tunnelbanan, men i dag vräker regnet ner, så jag bestämmer mig för att ta bussen den sista biten hem. Bussturen tar ungefär två minuter, men på den korta sträckan hinner regnet mirakulöst nog upphöra. Himlen visar sin varmaste sida.

Samtidigt som jag kliver av bussen börjar min iPod att spela Still fighting it med Ben Folds.

iPoden är inställd på att välja musik slumpvis, men av 11259 låtar så väljer den just Still fighting it.

Du som har läst Välkommen till det nya livet känner igen låten. Den betydde mycket för mig när vi väntade Vera och jag insåg att jag var på väg att växa upp. Låten handlar om sångaren och hans son och är en hjärteknipande liten pianoballad full av kärlek och osäkerhet.

Den satte ord på min rädsla över att bli vuxen. "Everybody knows it sucks to grow up/the years go on and were still fighting it", sjunger Folds.

Nu spelas låten i mina öron samtidigt som jag promenerar de sista hundra meterna mot mitt radhusområde. Solen skiner, himlen är klarblå och det droppar regnvatten från träden. Jag ryser i hela kroppen.
”It was pain, sunny days and rain, I knew you’d feel the same things”, sjunger Ben Folds.

Och när jag nästan är framme vid vår gård ser jag vår granne Jean-Francois gå med sin ettårige son Bruno i famnen. Han ser inte mig, utan tittar på sonen och ger honom en puss på huvudet.

Det är nästan för vackert.

Och när jag kliver in genom dörren till mitt hus kommer två små flickor springande mot mig och skriker ”pappa”.

Nej Ben, jag kämpar inte emot längre. Och det är inte så dumt att vara vuxen ändå.