Repriser i rutan

Nu bommar vi igen radhuset och tar båten över till Gotland för ännu en midsommar. Och så blir vi kvar i ytterligare några veckor för att tala med havet, bygga sandslott och förbereda stugrenovering.

I väntan på nya rapporter från det nya livet bjuder jag, i likhet med tv-kanalerna, på lite skåpmat från förr. Håll till godo:

På en stol i solen

Strax utanför

Glassbilen

Forever young

Ha nu en riktigt skön sommar!

Stolthet och bajs

1-2-3-4-5. Klara, färdiga, gå. Kör!

Så låter Gretas toalettspolarramsa. Hon drar den i princip varje gång hon har varit på toaletten och står beredd att trycka in toalettstolens spolknapp.
Ibland drar hon ut lite på det och räknar ända till tio. Ibland lägger hon till ett kärnfullt ”nu!” efter ”kör!”.

Jag blir lika glad och stolt varje gång.

Inte så mycket för att hon kan räkna. Visst, det är häftigt det också. Men framför allt för att hon går på toa själv. Hon är stor nu.

Det är en rätt märklig känsla det där; stoltheten över att ens barn går på toaletten.

Fast samtidigt väldigt logisk. För under alla de här åren som förälder har avföring varit ett pålitligt sätt att mäta sakers tillstånd. Det gick förvånansvärt snabbt att bli av med obehaget och oblygt börja diskutera färg, form och frekvens över middagsbordet.

Innan barnen kom hade jag rest mig upp från bordet och gått därifrån, med äcklad min. Men inte nu. Bajset har blivit en del av vardagen.

Nu står Greta och jag sida vid sidan och tittar ner på innehållet i toaletten. Förenade i stolthet. Fast på olika sätt.

1-2-3-4-5. Klara, färdiga, gå. Kör!

Oironiska generationen?

Vera: Vad är det på Bolibompa ikväll?
Jag: Du har tur. Ikväll är det Nalle har ett stort blått hus-special. De kör hela första säsongen, back to back. Fem timmar tar det.
Vera: Neeeeeeeej, jag hatar Nalle har ett stort blått hus.

Hon springer iväg, uppför trappan, in på sitt rum. Och så hör jag henne storgråtande smälla igen dörren.

Okej, tänker jag, vi väntar några år med ironi. Och så går jag uppför trappan med långsamma, ångerfulla steg.

Ilsken pappa

Cathrin och tjejerna kommer hem från badet. Men det är bara den förstnämnda som kommer in genom ytterdörren till radhuset.
Jag tittar ut genom dörren och ser Gretas lockiga kalufs sticka upp ur stolen i framsätet.
Hon sover. Som vanligt, när hon åker bil så här dags på dygnet.

I baksätet skymtar ett blont huvud. Vera stannar kvar i bilen. Något är på gång.
”Hon sprang ifrån mig vid badet och sprang in till den stora bassängen, fast hon inte fick. Så vi åkte hem tidigare”, säger Cathrin.
”Och nu är hon rädd för att du ska bli arg på henne”.

Vad? Arg? Rädd för mig?

Jag minns alldeles tydligt de dräpande slagorden ”vänta tills pappa kommer hem och får höra det här”. Och det känns som något som hela min generation har fått höra av generationen före oss. Nu funkar det alldeles utmärkt på Vera, precis som det gjorde på mig, när jag själv var liten, för hundra år sedan.
Det är lite lustigt. En tidlös skrämseltaktik, liksom. Pappa = skrämmande.

Men mest av allt är det ju läskigt. För jag vill ju inte att min dotter ska vara så rädd för mig att hon inte vågar gå ur bilen. Vad tror hon ska hända? Att jag ska slå henne på fingrarna med en linjal? Tvinga henne att stå i skamvrån? Bära dumstrut?

När jag blir arg handlar det för det mesta om att något av barnen inte lyssnar på/struntar i vad vi säger. Och jag måste ju säga ifrån och visa att vi är de vuxna och de är barnen. Att vi har satt upp regler. Annars skulle kaoset bli ännu värre.

Min ambition är att jag inte ska bli en sådan där som svarar ”därför” på frågan ”varför?”, utan ta mig tid att förklara så att mina döttrar förstår varför det finns regler.

Fast det är ju inte alltid min ilska är så där uppfostrande och genomtänkt. Rätt ofta tar den vid där tålamodet slutar och det går nog inte en dag utan att jag önskar mig ett bättre tålamod. Rätt ofta är min ilska ett monster som blivit stucket av en geting.

Men inte blir jag väl så arg att jag är något att vara rädd för? Allt jag vill är ju att vi ska kunna prata med varandra och förstå varandra.

Till slut kommer Vera ut ur bilen och in i huset. Vi låtsas båda om som att det regnar ett tag och uppträder stelt mot varandra. Men jag ser att hon bevakar mig under lugg. Och hon känner förmodligen att jag håller ögonen på henne.

Till slut sätter jag mig på huk bredvid henne och stryker henne faderligt över armen.

”Du Vera, mamma berättade vad som hände på badet. Du får inte springa i väg så där, i synnerhet inte när du är vid en bassäng. Det är jätteviktigt att vi är tillsammans då”, säger jag.

Vera tittar ner på dockan hon håller i sin famn.

”Jag vet”, säger hon tyst.
”Men jag glömde bort.”