Ett minne från sommaren 2006

Det är sommarens varmaste dag och vi befinner oss på skärgårdens för dagen mest populära strand. Vi var ensamma här en stund i morse, men nu, mitt på dagen, är alla här, känns det som.

Vi står ute i det grunda vattnet, hela familjen, och plaskar och har roligt. En badboll kastas fram och tillbaka. Min uppgift är främst att hämta den och sätta den i rörelse igen.

Men plötsligt får bollen lite höjd och kommer farande mot mig i en nästan löjligt perfekt båge. Jag var aldrig någon vidare idrottskille, på den tiden jag var lite smärtare och yngre, men så pass mycket bollsport har jag i mig att jag får svårt att motstå tillfället. Reflexmässigt förvandlas jag till mästare i volleyboll.

Jag vräker mig upp i luften, möter bollens bana och får en perfekt träff med insidan av handen. Den lite sladdriga, långsamma bollen hinner inte reagera utan far i väg som en projektil, som den vore en tennisboll.

I en tusendels sekund känner jag en enorm tillfredsställelse. Tills jag inser vart bollen är på väg.

I likhet med bollen hinner inte Vera heller reagera. Bollen träffar henne på sidan av huvudet och hon ramlar omkull, ner i vattnet. Jag vet inte om det är bollens kraft eller förvåningen som fäller henne.

Hade det varit en brittisk tv-serie hade det lagts på brutalt burkskratt. Men nu är det bara tyst.

Vera reser sig upp. Ansiktet är hopskrynklat och när som helst kommer hennes tårkanaler öppnas på vid gavel. Cathrin skyndar fram till henne.

På stranden sitter hela världen och tittar på. Snart kommer BRIS med sin stora helikopter och hämtar upp mig och kör mig till Sibirien. Jag är världens sämsta pappa.

Olyckan är en ballong

Vera kommer hem från Skansen, där hon tillbringat eftermiddagen med Ronja och hennes mamma och lillasyster. Hon är trött, men det lyser om henne, när jag öppnar bildörren för att ta emot henne. Orsaken till denna lyster håller hon i sin hand: en heliumballong med Snövit, Askungen och ytterligare någon sorts prinsessa på.

Hon har suktat efter en sådan länge, prinsessjunkie som hon är. Nu har hon äntligen fått en, som belöning för att hon har varit så duktig.

Efter att ha tagit sig ut ur bilen och hastigt förevisat mig ballongen springer hon mot radhusets öppna dörr. Nu ska lillasyster få se underverket.

Men oturen är maximal denna dag. Precis när hon springer in genom dörren, tar luftdraget tag i ballongen och pressar den mot dörrkarmen, där den slår i ett vasst hörn.

Smällen följs av en evighetslång tystnad. Snövit, Askungen och den där tredje prinsessan faller långsamt till marken.

Sedan kommer gråten. Ingen i vår del av förorten kan ta miste på att det råder sorg i radhuset.

På en tusendels sekund har Vera kastats från stolthet till den djupaste förtvivlan. Hennes ansikte antyder att ingenting i hela världen någonsin kommer att bli roligt.

Och hennes sorg blir min. Den är helt omöjlig att värja sig mot. Jag känner att jag nästan vill börja gråta själv. Alla min barndoms trasiga ballonger far genom huvudet och jag har inget som helst problem att förstå henne. Jag minns hur det var att känna att ingenting i hela världen någonsin kommer att bli roligt igen.

Egentligen avskyr jag ballonger. De älskas i fem sekunder, sedan får de ligga och drälla och bara vara i vägen, halvskrumpna och äckliga.

Men när jag ser Veras tårar kan jag bara minnas hur mycket en ballong kunde symbolisera lycka och frihet.

Så medan hon gråter ut i min famn och hennes snor rinner längs min hals, hör jag mig själv säga ”i morgon ska vi hitta en ny ballong till dig”.

Jag vet inte var och jag inte hur, men en ny ballong ska hon banne mig få. Med prinsessor på.