Fotomodell

Det ska tas bilder till en tidningsartikel och barnen ska vara med. Jag reserverar mig.
”Det kanske bara bli Greta och jag på bilden. Vera är inte så sugen på det”, säger jag.

Det är dagens understatement. ”Ååååhhhåååå, det är så trååååååkigt att ta kort”, sade hon någon dag tidigare, när fotograferingen fördes på tal.

”Hon började i skolan förra veckan, ja sexårsverksamheten alltså, och har varit lite trött när hon kommer därifrån”, säger jag.

Det är också ett understatement. Hon trivs jättebra i skolan, men kraschar av utmattning så fort hon kommer därifrån. Dagen innan fick jag i princip jaga henne runt skolgården för att komma därifrån. Sedan nonchalerade hon mig fullständigt resten av dagen. Och skapade konflikter av allting som kom i hennes väg.

Inte upplagt för samarbete framför en kameralins, alltså.

”Så det blir kanske lättare för alla om det bara är jag och Greta”, säger jag.

”Jaja, hon bestämmer själv”, säger fotografen.

På väg till skolan, när jag ska hämta henne, känner jag en oro i kroppen. Det är ju verkligen inte hela världen om bilderna inte blir bra, men det är ansträngande att försöka uppträda som en självsäker pappa och samtidigt hantera en tickande trotsbomb. Och även utan en fotografering är jag inte säker på att jag skulle orka hantera en sådan där dag till. Jag var gråtfärdig igår.

Men det är ett litet mirakel som möter mig. Ett blont, busigt och glatt mirakel som heter Vera. Inte ett spår syns av gårdagens krig. Inte ett andetag hörs av gårdagens protester.

När vi kommer hem studsar hon uppför trappan och visar sitt rum för fotografen och så sätter hon sig på golvet och börjar rita, samtidigt som hon mycket medvetet smilar upp sig för kameran. Hon tar över fullständigt.

Vera är stjärnan och jag och Greta är statisterna. Vi kommer förmodligen knappt att synas på bilderna.

Men vad gör väl det när vi är privilegierade nog att få spegla oss i denna oberäkneliga stjärnas glans?

Skolstart

Vera ligger nedbäddad i sin säng och tittar på omgivningen med pigg, förväntansfull blick. Hon är trött, men upprymd.

En lång stund står jag tyst och bara stirrar på henne.

Jag är en sådan där som ideligen måste stanna upp och lite sentimentalt betrakta mina barn och hur snabbt allting går. Jag tar alla chanser att bli högtidlig reflekterande: det första steget, potträning, den första tappade tanden… ja, allt sådant. Men också den första popkonserten, första gången mina barn håller varandra i handen och den första magsjukan.

Men frågan är om det finns en större vändpunkt än den här: I morgon börjar Vera skolan.

Min Vera ska bli en skolflicka. Det är milstolparnas milstolpe.

Okej, hon ska börja ”nollan”, sexårsverksamheten, men hon ska göra det i skolans lokaler, vägg i vägg med lågstadieeleverna. Hon kommer få läxor. Och lov. Hon ska äta lunch i skolmatsalen som alla andra.

Nu kliver hon in i skolväsendet. När hon kliver ut är hon nästan fullvuxen.

”Hur känns det?”, frågar jag, i brist på något bättre att säga.

”Pirrigt”, säger Vera och ler med ögonen.

Träbröllop

I dag är det fem år sedan jag och Cathrin klev ut i solen utanför Koviks kapell i Sanda socken på Gotland som man och hustru.

Det ska, enligt uppgift, innebära att vi i dag firar träbröllop. Det är roligare än det låter.

Det har varit en omtumlande resa, de här fem åren, som väl inte alltid har varit helt spikrak. Men nu börjar vi bli riktigt bra på det här. Och ja, det känns faktiskt som att det bara blir roligare och roligare att vara gift.

Hurra för oss!

Stackars lilla retsticka

”Nej, jag vill krama Vera”, säger Greta och rusar nerför trappan.
Därnere, innanför ytterdörren, står Vera och hennes kompis, redo att gå ut. Vera har ryggsäck på ryggen och gosedjur i famnen. Efter lite övertalning har hon fått vår tillåtelse att sova över hos Blanca, som bor i radhuslängan mitt emot. Nu har de sista förnödenheterna hämtats.

Och nu vill lillasyster ha en godnattkram.

Jag blir lite rörd när jag ser det. En våg av extra stark föräldrakärlek sveper över mig, ungefär som när jag tittar på barnen när de ligger och sover, när mina döttrar omfamnar varandra.

Men precis när Vera har släppt greppet om sin syster ser jag hur Greta måttar ett slag med sin vänsterhand. Och klipper till.

Slaget träffar, som björnen Baloo skulle ha uttryckt det, mitt i nyllet.

Rent tekniskt är det ett ganska snyggt slag. Hela manövern är egentligen rätt raffinerad; att först invagga storasyster i falsk trygghet och sedan låta bilan falla.

Men det kan jag ju inte säga. Istället tar jag hand om Vera, som fäller stora tårar, av chock mer än av smärta.

Även Greta börjar gråta.
”Jag vill också sova hos Blanca”, säger hon.

Åh, denna avundsjuka. Som lillasyster tvingas Greta springa omkring i Veras fotspår och ständigt bli bortmotad. Hon har inte samma rörelsefrihet och inte heller samma kontaktnät än. Men hon älskar sin storasyster och vill alltid vara i hennes närhet.

Det är inte svårt att förstå Veras irritation. Är man fem och ett halvt år och har en massa kompisar så vill man ju ha dem i fred, inte släpa omkring på en pluttig lillasyster.

Men allra mest förstår jag Greta. För jag är också ett småsyskon och minns mycket väl hur det kändes att inte få vara med och leka med brorsan och hans kompisar. Och jag minns också den retsticka som jag förvandlades till när jag nekades inträde i de stora killarnas skara. Jag känner igen allt det där i Gretas frustration.

Men jag tror aldrig att jag klippte till. Eller gjorde jag?

När tårarna har torkat och Greta har pressat fram ett ”förlåt” plockar Vera upp sina tappade gosedjur från golvet och går ut genom ytterdörren. Jag och Greta står kvar och tittar på hur den stängs bakom henne.

Vi känner oss lite övergivna, båda två.

Tre minuters poplycka

Vera sätter sig ner på marken med sin ballong i handen. Ballongen föreställer en Bratz, en fuskbarbie, och är gigantisk, nästan lika stor som hon själv. Hon är omgiven av en skog av ben. Det är hennes första riktiga popkonsert.

På Sollidens scen, ett stenkast bort, står Annika Norlin och hennes band och spelar och sjunger. Det är turnépaketet Parksommars avslutningskväll och hela familjen finns på plats. Vera är väldigt förtjust i Annka Norlins Säkert!-platta. Varje gång hon hör hitten Vi kommer dö samtidigt spelas sjunger hon högljutt med.

Den här miljön är min hemmaplan. Att inte bara få höra låtarna och se artisten som framför dem utan att verkligen känna musiken i kroppen, att bli omskakad av den, är bland det bästa som finns. Och känslan av att få vara en del av en anonym massa som delar en konsertupplevelse är fantastisk. Den har faktiskt inte avtagit, den känslan, även om konsertbesöken blivit betydligt färre under åren i det nya livet.

Jag vill så väldigt gärna att Vera ska trivas, här på min hemmaplan. Jag hoppas den där känslan kommer att gå i arv.

Men det möjligt att jag har inbillat mig att Vera gillar Vi kommer dö samtidigt så mycket att hon vill stå och trängas med en massa vuxna och dessutom ha konstiga proppar i öronen.

Och ja, den inledande entusiastismen mättades ganska fort. Systrarna finner det roligare att sitta på en betongavsats och leka med sina ballonger. ”Jag vill höra den där låten nu”, gnäller Vera.

Och till slut kommer den. ”Nu ska vi dansa”, säger Annika Norlin från scenen och drar igång. Vera skuttar upp på mina axlar och vi står där och rör oss så gott vi kan och delar drygt tre minuters popyra. Jag hör hur Vera sjunger sin favoritrefräng, strax ovanför mitt huvud. ”Ahh-ahh-ah-ah-ah-ah-ah-ah ha”, låter det däruppifrån. Bratz-ballongen studsar fram och tillbaka.

Det är ljuvligt.

När låten är slut hoppar Vera ner igen och sätter sig på marken. Så där, nu är det fullbordat, nu behöver jag inget mer, tycks hon tänka.
När Annika Norlin lite senare förklarar att ”nu ska vi spela vår sista låt” tar Vera ett djupt andetag och utbrister i ett tonfall som hade gjort Gert Fylking stolt och som hörs över hela Skansen:

- Äntligen!

Tjugo veckor till julafton

Ekorrhjulslivet rullar igång igen. Dagarna ska fyllas med arbete och dagmamman är tillbaka från semestern för att ta hand om våra barn. Tid, mat, inköp och aktiviteter ska planeras.

Efter en lång skön, om än en smula blöt, sommar är det dags att titta vardagen i sina allvarsamma ögon, spotta sig i nävarna och stämpla in i verkligheten igen.

Gud, jag är ringrostig.

Redan under den första icke-semesterdagen inser jag att jag helt och hållet har glömt bort hur det är att vara pappa i vardagen, där man packar kläder till dagmamman, passar tider, lagar mat, städar och samtidigt är en rolig lekkamrat. Den här sommaren har varit lika lång som barndomens oändliga sommarlov, sett till hur mycket jag lyckats förtränga. En ocean av tid har förflutit sedan midsommar.

Barnen är också ringrostiga. De har ju också vant sig vid sovmorgnar och sena kvällar, glass varje dag och annat som annars är bannlyst. Nu ska de motas in från sitt sommarbete.

Så vi är inte en helt lyckad kombination, jag och mina döttrar, denna första dag av vardagen.

Jag är mest arg. På barnpoolen som är smutsig, på vattenslangen som läcker, på Greta som måste gå på toa just när jag äntligen får igång vattenslangen, på Vera som står och tjatar på gräsmattan bredvid poolen och vill hoppa i fastän jag bara fyllt upp två centimeter, på lerspåret som förföljer mig över parketten när jag springer in för att hjälpa Greta på toaletten, på toapappret som är slut, på Vera igen som sprutar vatten in på granntomten istället för i poolen, på telefonen som ringer precis när jag har kommit ut i trädgården och ryckt slangen ur Veras hand. Och så vidare.

Grand Canyon passerar mellan mina ögonbryn. Mitt tålamod är så kort att det knappt är mätbart. Hela tiden ligger jag två steg efter och istället för att försöka springa ifatt eller bara skratta åt alltihop är jag arg.

Jag är en usel pappa. Jag är en riktigt ärkekass pappa.
Dålig, dålig, dålig. Bort, bort, bort.

Långt senare, när jag surat mig igenom en middag, ett bad i badkaret, tandborstning och sjörövarboken så sitter jag i min farfars gamla fåtölj som är placerad bredvid Veras och Gretas säng. Jag känner hur mitt ansikte börjar slätas ut och att jag inte längre biter ihop lika hårt, ungefär samtidigt som John Blund har jobbat färdigt. Jag tittar på barnen och tänker att jag verkligen hoppas att de raderar den här dagen ur sitt medvetande. Eller att de åtminstone raderar min medverkan under den.

I morgon ska det bli bättre.

”Förlåt mig, mina älsklingar”, säger jag och reser mig ur fåtöljen. ”Jag är bara lite ringrostig”.

Väntan upphöjt till två

Jag reser mig från datorn och tittar ut genom fönstret. Ingen där. Jag tittar på klockan och sätter mig igen. Försöker koncentrera mig. Det går sådär. Kollar mejlen. Inget nytt. Läser lite på någon onödig hemsida innan jag tvingar mig att återgå till arbetet och lyckas skriva några rader.

Och så reser jag mig upp, går fram till fönstret och upprepar hela proceduren.

För varje gång ökar takten på mina hjärtslag. Jag är som ett barn som går och spanar efter jultomten. Eller som om jag väntar på en dejt.

Eller Godot.

Men ja, det är väl nästan som en dejt jag väntar på. För i dag kommer barnen hem.

Vi har inte träffat dem på en vecka, inte sedan vi lämnade dem hos mormor och morfar förra lördagen, för att åka på Hellas och Kajsas bröllop. Dagen efter bröllopet åkte vi hem för att jobba. Men eftersom barnomsorgen den här veckan inskränker sig till ett dagis där ingen av tjejerna känner någon fick de stanna kvar hos mormor och morfar. Sedan åkte de till farmor och farfar.

Vi har varit ifrån barnen så här länge förut. Men då är det vi som varit borta, medan barnen har varit hemma med barnvakt. Det är en helt annan sak att trampa omkring i radhuset i en evighetslång vecka och vara barnlös.

Det är inte bara tyst och tomt, det känns otryggt också. Det är en ny känsla för mig; jag har blivit så beroende av barnens närvaro att jag inte riktigt kan koppla av. Att ringa och höra att de mår bra räcker liksom inte till. För det handlar inte om deras välmående, det är något annat, mer egoistiskt.

Det är nog helt enkelt så att de är en del av mig.

Jag och Cathrin har redan lovat oss själva att aldrig mer vara ifrån barnen så här länge. Det kommer säkert inte att hållas, men just i dag känns det som en självklar deal.

Jag reser mig upp från datorn och går en vända till. Nu är det bara en och en halv timme kvar.