Mer prat om det nya livet

På torsdag är det föredragsdags igen! Den här gången är det min gamla hemstad Västerås som ska få höra allt om det nya livet.

Jag får sällskap av Karin Jähresten, min blogg-kollega på vlt.se, som också kommer att prata. Läs mer om detta här.

Väl mött!

Tack!

Stort tack till er som kom och lyssnade på föredraget i Västerhaninge igår! Ni var inte många, men det var en väldigt trevlig och givande kväll ändå.

Att dela erfarenheter med varandra är det bästa sättet att utveckla sitt föräldraskap, är min fulla övertygelse.

Prat om det nya livet

Har du vägarna förbi Västerhaninge på torsdag, den 20 september, kan du höra mig prata lite om det nya livet i Lidakyrkan. Klockan 18.30 börjar det.

Mitt föredrag innebär starten på en serie kvällar om att bli och vara förälder, som går under namnet "Barnen och vi".

Tvärnit

Jag hoppar på bromsen och bilen tvärstannar. ”Nu är ni tysta och så slutar ni bråka”, skriker jag.

Vi skulle ha en skön dag tillsammans i nostalgins tecken. Vi skulle åka till Skogskyrkogården, där jag promenerade med Vera så gott som dagligen när jag var föräldraledig. Det finns få platser i Stockholm som är vackrare.

Och så skulle vi äta pizza i Hammarbyhöjden, ett stenkast från vår gamla lägenhet.

Men barnen var trötta och omedgörliga, så redan innan vi kom iväg började planen lösas upp i kanten. När vi till slut satt i bilen var det redan lunchtid, så vi bestämde oss för att starta med Hammarbyhöjden istället. Och sedan, medan vi satt och åt våra pizzor, såg vi hur den vackra höstdagen förvandlades till en regnig skitdag. När vi övermätta och besvikna packade in barnen i bilen insåg vi dessutom att de bestämt sig för att inte lyssna på oss i dag, utan låta all sin helgtristess drabba oss.

Och vad gör man en regnig, mörk söndag i mitten av september om man inte har så där jättemycket pengar, om man är smågrinig och har tillbringat lite för mycket tid i hemmet? Vi ringde till några vänner för att bjuda in oss, men ingen svarade. Vi krypkörde för att hinna smida planer. Inget lät särskilt intressant.

Under tiden vrålade barnen till varandra från sina platser i baksätet, tio centimeter ifrån varandra. De tjoade och skrattade och drog i varandra på det där sättet som markerar att skrattet när som helst kan förvandlas till gråt.

”Kan ni vara lite tysta? Vi försöka prata här framme”, sade jag till backspegeln.

Inget svar. Mer skrik. Lillasyster hade vid det här laget tagit sig över gränsen och skulle när som helst brista ut i gråt.

”Snälla, kan ni sluta med det där?”, sade jag igen.

Det är då, när jag ser hur Vera skrattar åt mig, som allting rasar över mig och jag ställer mig på bromsen.

Jag känner mig som i en film. ”Jaha, vad hade du tänkt att göra nu?”, hör jag mig fråga mig själv inombords. ”Ska du slänga ut dem?” Jag känner pulsen slå hårt och rytmiskt. Jag känner hur rödfärgen långsamt drar sig tillbaka från mitt ansikte. Jag känner mig patetisk.

Bakom oss ser jag en SL-buss komma körande. Jag släpper bromsen och låter bilen börja rulla.

Vi åker hemåt under tystnad.

Femton minuters berömmelse!

Hurra! Hurra! Sajten Barnfeber har utsett mig till Veckans bloggare!

Läs en text om mig här.

Rädsla

Det finns en enkel förklaring. Det måste vara så. Barnen har gått bakvägen runt huslängan och befinner sig på framsidan av huset. Så klart. Eller så har de gått in till någon kompis, utan att tala om det för mig, fastän de vet om att de måste göra så.

Eller så är de helt enkelt på andra sidan bergknallen, så att jag inte kan se dem just i detta ögonblick.

Det måste finnas en logisk förklaring. När som helst kommer de fram.
För de kan ju inte ha försvunnit. De måste ju vara här i närheten.

Dunk dunk dunk dunk dunk.

Sluta slå så hårt, dumma hjärta. Att bli rädd hjälper mig inte nu.
Att gå lite snabbare gör det däremot.

Påkörda? Insläpade i en bil? Bortrövade?

Nej, sluta tänk så. Sluta tänk så. Det finns en logisk förklaring till det här. När som helst kommer de fram.

Dunk dunk dunk dunk.

Nähä, inte vid gungorna, inte bakom bergknallen, inte på studsmattan, ingen öppnar när jag ringer på hos Blanca.

De kanske har hunnit komma till gungorna medan jag tittade bakom bergknallen? Jag går dit igen. Om jag går lite snabbare så kanske jag kan hinna före dem?

Nej, inte där.

Vänta, nu hör jag röster. Filip och Fanny! Har ni sett Vera och Greta? Jaha, för länge sedan? Okej. (Tack för inget!)

Var ska jag leta? Vad ska jag göra? Sluta tänk så där. Sluta tänk så där.

Där… där kommer de!

Jag läks medan jag kramar om dem. Samtidigt hör jag någon prata ur min mun.

”Var har ni varit? Ni vet väl att ni inte får gå så långt bort! Förstår ni inte att jag blir orolig?!”

Ståaldrigstill

Alvin, 16 månader, kommer på besök. Vera och Greta har tidigare bara träffat honom flyktigt och brukar kunna vara reserverade när det kommer främmande.

Men inte i dag.

Vera tar Alvins hand och leder honom in i huset. Det förevisas leksaker och lånas ut utklädningskläder. Alvin är mer intresserad av den stora arsenalen av gosedjur än de rosa prinsessklänningarna i utklädningslådan och Vera låter honom välja vad han vill göra. Själv klär hon sig fin i sina finastebalettkläder.
När vi en stund senare ska äta propsar hon på att få sitta bredvid Alvin. Hon och lillasyster gör sitt bästa för att underhålla sin nya kompis och de tre barnen skrattar så högt att de glömmer bort att äta. Efter maten sitter de tillsammans i tv-soffan och tittar på Gustaf.

Det är en helt nya Vera som kliver fram.

Dels är det ju alltid rart att se ett barn ta hand om ett mindre barn.

Men framför allt är det häftigt för mig att än en gång få korrigera min bild av min dotter. Det finns så många sidor hos henne som jag ännu inte lärt känna, inser jag, eftersom vardagens alla plikter och scheman får mig att utgå från att Vera alltid ska vara samma person och alltid agera utifrån samma mönster.

Det är häftigt att få slå sönder den här vardagströtta bilden jag har av Vera. För den är oftast rätt orättvis mot henne.

Den här beskyddande, omhändertagande sidan är något nytt. Vera växer sig ännu lite större än hur jag redan uppfattar henne.

Det händer något nytt hela tiden. Vera står aldrig still.

Ännu en blogg!

Från och med i dag bloggar jag dagligen på Vestmanlands Läns Tidnings hemsida. Kolla in min blogg här!

Här kan du läsa VLT:s presentation av mig.

Fast jag kommer förstås fortsätta att skriva på den här sidan också.