Gropen

Det här utspelade sig för några månader sedan. Men då och då, senast i dag, blir jag påmind om händelsen. Ärren sitter kvar. Men lyckligtvis bara hos mig.

- - - - - - - - - - -

Greta tröttnar på sin trehjuling och går över till att leka med dockvagnen istället. Fast dockan har hon glömt inne. "Jaja, jag springer och hämtar den", säger jag.

Det är en sådan där städlördag, när vi skrotar och pular med hemmet. Själv håller jag till i garaget, där jag letar efter gamla saker att slänga. Till min hjälp har jag Greta.

Under vårt garage har vi ett hål, som brukar benämnas ”gropen”. En gång i tiden har hålet rymt en oljetank, men nu fungerar det tomma utrymmet som förråd. Det är perfekt för vinterdäck, pulkor och avställda möbler. För en vuxen går det inte att stå upprätt därnere.
För en treåring går det alldeles utmärkt.

Vägen till gropen går via en kvadratmeterns stor lucka i garagegolvet och en liten stege. Där tog jag och Greta oss ned.

Men gropen var spännande för Greta i en och en halv minut, så hon propsade på att få gå upp igen. Jag lyfte upp henne och placerade henne, enligt önskemål, på trehjulingen.
Sedan fortsatte jag mitt skrotande och pulande.

Men så kliver Greta av trehjulingen på asfalten utanför dörren och ber mig, som sagt, att hämta dockan. Jag går in, springer upp för trappen, hittar dockan, tar den och springer ner igen. Språngmarschen tar kanske tio-tolv sekunder.

När jag kommer ner är Greta borta. Dockvagnen står utanför dörren, men inte Greta. Och inte trehjulingen.

Så hör jag ett brak.

Jag springer in i garaget, som ligger precis i anslutning till ytterdörren, och fram till gropen.

Där, nedanför trappan, på cementgolvet, ligger trehjulingen. Och Greta.

Jag kan inte andas. Jag kan inte röra mig. Det uppstår ett vakuum i tiden. Jag bara tittar. Det känns ungefär som mellanrummet mellan att mina barn föddes och deras allra första skrik. Fast det här är inte magiskt. Det är bara skräckfyllt.

Till slut ger Greta ifrån sig det förlösande skriket och vakuumbubblan som hindrar mig från att handla spräcks.

Jag vet inte riktigt hur, men jag fiskar upp henne ur gropen, tar henne i mina armar och springer in med henne. Jag sätter mig i trappan och bara håller om henne. Hon gråter och gråter och jag gråter med henne.

Först vågar jag inte titta på henne. Sedan tittar jag försiktigt efter skador - hon måste ha skadat sig, hon har fallit en meter ner i ett betonggolv, med en trehjuling - men kan inget se. Inga sår, inget blod.

Till slut ställer jag ner henne på golvet, trots att hon fortfarande storgråter, bara för att se om hon kan stå och gå. Det kan hon. Och hon springer tillbaka rakt in i min famn och begraver huvudet i mitt bröst.

Mitt barn lever. Tack gode Gud. Och hon är, som genom ett mirakel, oskadd.

Det är bara mitt hjärta som blöder.

Vinn min bok!

Vestmanlands läns tidning har just nu en tävling där ett exemplar av Välkommen till det nya livet är högsta priset. Vinnarna får dessutom en personlig hälsning av undertecknad nedklottrad i sitt exemplar.

Har du bara hängt med lite på den här sidan eller läst min blogg, så är tävlingen busenkel.

Här hittar du tävlingen.

Trasig banan

Hur kan jag bli trött på mina barn?

Jag har sett dem födas, jag har klippt deras respektive navelsträng och jag vaggat dem till sömns under åtskilliga koliknätter. Jag har sett dem ta sina första steg och jag har hört dem lära sig säga "pappa". Jag har tröstat dem när de haft mardrömmar och blåst bort det onda när de har ramlat och slagit sig på knät.

Mitt blod flyter i deras blodådror. Bara en sådan sak.

Den kärlek som jag känner till mina barn kommer vara för evigt och skulle kunna räcka till åtminstone en evighet till.

Men hur kommer det då sig att jag känner mig så matt och så kall? Jag är full av ilska och av hopplöshet och är så slutkörd att jag skulle kunna somna stående.

De lyssnar inte. De sitter inte still vid matbordet. De grälar med varandra. De lyssnar inte en gång till. De testar mitt tålamod.

Till slut är jag så förvirrad och trött att jag är övertygad om att de är ute efter mig. De är sända till jorden, till detta radhus, för att jag bit för bit montera ned mig. De är onda. Naturligtvis vet jag att de inte är det, men vem orkar lyssna på det sunda förnuftet vid sådana här tillfällen?

Till slut börjar jag bete mig som dem. Jag kastar saker, jag slår av en banan mot ett bord, jag gormar och tjatar.

Jag har så många upprörda känslor inom mig, som ber på sina bara knän att få bli utsläppta och befriade.

Vera tittar strängt på mig.

"Nu gjorde du sönder den där bananen. Nu kan man inte äta den", säger hon brådmoget och fördömande.

Jag skäms som en hund.

"Nej, jag vet. Det var dumt gjort", säger jag och stryker henne över det blonda håret.
"Förlåt mig för att jag inte har så mycket tålamod i dag".

Med svansen mellan benen gör jag sedan rent köket med disktrasan.

Jaha, vad har jag lärt mina barn i dag?