Religionsfilosofen funderar

"Varför finns Gud?"

Undrar Vera, sex år.

The kids are alright

Och de är hemma igen.

Vips så förvandlades det som alldeles nyss var blott väggar, golv och tak till ett hem. Ett riktigt hem. Familjen är komplett.

Dåliga samvetet

Först får man dåligt samvete för att man inte kan ge barnen ett anständigt påsklov, utan måste dem låta vara på dagis och fritids medan man jobbar. Och så ser man till att de får åka till farmor och farfar åtminstone några dagar, så att de får lite påskledigt. ”Jaa!”, säger barnen.

Men sedan, när farmor och farfar kommer för att hämta barnen, skriker och gråter de för att de inte vill åka. För de vill vara på fritids och dagis.

Så man får tvinga in dem i bilen och se dem åka i väg gråtande.

Kvar står man med det dåliga samvetet.

Det ständiga dåliga samvetet.

Lekpappa

Nästan varje dag som jag hämtar Greta på dagis kommer två killar och en tjej fram till mig. Alltid samma barn. När jag öppnar grinden ropar de ”Gretas pappa!” och kommer springande fram emot mig.

Och så vill de att jag ska äta upp dem.

Varje gång jagar jag dem i några meter, men kommer sedan med någon förevändning om varför jag inte kan äta upp dem just i dag (senast var de för lortiga, jag skulle ju få grus i munnen). Eller så frågar jag Greta om hon tycker att jag ska äta upp dem, vilket alltid får ett bestämt ”näääe” till svar.

Och så går jag därifrån, hand i hand med Greta, och känner mig lite stolt och hedrad: jag är en sådan där pappa som man vill busa med. Jag är en lekpappa.

De här barnen har sett något som jag själv inte har sett.

Kort resumé

Påsken var bra. Inte lika bra som förra året, men likväl bra.

Next big thing?

”Greta är som Björn Gustafsson. Liten, söt och säger roliga saker.”

Cathrin analyserar.

Arboga

Tänk dig att vakna upp i en sjukhussäng, mörbultad och svag och full av smärta, och få ta emot beskedet att dina barn har mördats och att du har överlevt dådet.

Går det att föreställa sig något värre? Klarar kroppen av ett sådant besked? Går det att börja om, att hitta någon mening?

Jag försöker övertyga mina barn om att döden, när vi kommer in på det ämnet, är något naturligt, en del av livet, att det händer alla och att jag tror att man kommer till himlen efteråt.

Men det äppelkindade resonemanget har ju inte något som helst att göra med det som hon, mamman till de mördade barnen i Arboga, går igenom just nu. Eller ja, det som hon kommer att gå igenom när hon vaknar upp.

För barn ska inte dö.

Jag kan inte tänka på något annat just nu.

Min stora mun

Det faller stora, blöta flingor över dagiset. Greta är blöt över hela galonstället och dessutom täckt av sand. Hon sitter i en vattenpöl och leker när jag hämtar henne.

När jag väl har fått in henne i bilen är jag blöt, kall och sandig.

På skolan ser det likadant ut, förutom att Vera inte har suttit i någon vattenpöl.

När jag äntligen fått in båda barnen i bilen och är på väg hemåt bannar jag vädret. Som om det skulle hjälpa. ”Det här är vidrigt, vidrigt, vidrigt”, säger jag. ”Jag hatar det här vädret”.

En stund senare är jag på nedervåningen i radhuset och lagar mat. Barnen leker på rummet en trappa upp. Plötsligt hör jag ett högt ljud som påminner om någon som hamrar. Jag springer upp.

På golvet sitter Greta. I handen har hon en liten plastsäng, som vanligtvis brukar stå i dockhuset.

”Jag hatar den där här”, säger hon och bankar den i golvet.

Vera sitter på skrivbordet och tittar ut på snön som faller.

”Det är vidrigt, det här vädret”, säger hon.

Jag drar efter andan, för att säga något vuxet och förståndigt om att vara försiktig med orden.

Men så släpper jag ut luften, backar ut ur rummet och går ner igen. Tillsammans med skammen. Och min stora mun.

Tillbaka

Jag: Åh, vad roligt det är att vara hemma hos er igen.

Greta: Jag tycker inte att det är roligt att vara hemma hos oss.

(Tystnad)

Greta: Jag vill hellre hoppa studsmatta.

Resa lätt är att resa ensamt

Jag åka bort på jobb i några dagar och borde därför packa. Men någonting inom mig vill inte åka bort från familjen, så jag skjuter på packningen framför mig så långt som möjligt.

Till slut tar jag tag i det.

Ungefär tre minuter senare är jag klar.

Men vänta lite, tänker jag, det är något som inte stämmer. Hur kunde det gå så snabbt? Och bara en väska? Som jag inte behöver hoppa på för att få igen? Jag dubbelkollar. Jo, allt är med.

Annars är packning nuförtiden ett projekt som sträcker sig över ett par dagar och som kräver förskrivna att-göra-listor. Om vi så bara ska åka till mina eller Cathrins föräldrar över helgen är förberedelserna ett logistiskt berg som måste bestigas.

Nu är de blott en liten kulle. För det är bara jag som ska resa bort.

Skönt å en sidan. Oändligt tråkigt å andra sidan.

Ensamhet är en halvfull kabinväska.

På besök i dåtiden

Jag drömmer om att jag är tillbaka på D Street, i lägenheten inne i stan som jag bodde i då jag träffade Cathrin. I verkligheten börjar minnena från den perioden att falna, men i drömmen är de högst realistiska.

Jag drömmer att jag står i köket och tittar ut på trädkronorna strax nedanför fönstret. Här brukade jag stå rätt ofta och titta ut, medan jag diskade. Utsikten är fin. Det är mörkt i rummet, eftersom persiennerna är neddragna och till hälften vinklade. Så när jag tittar ut får jag kika mellan persiennernas lameller. Träden är vårgröna och vackra.

Plötsligt tänds en lampa i taket och jag vänder mig om. In kommer Carolina, min kompis, hon som köpte lägenheten av mig och som fortfarande bor där. I mörkret inbillade jag mig att köket såg ut som förut, när jag bodde där. Men nu, i lampans sken, ser jag att det är helt renoverat (och ja, jag vet att Carolina har renoverat köket. I verkligheten, alltså. Det är skitsnyggt.).

Carolina påpekar att jag inte bor här längre.

”Nej, jag vet”, säger jag. ”Men jag kan väl få drömma lite.”

”Nej”, säger hon. ”Det här är min lägenhet. Du har ingen rätt att drömma dig tillbaka hit. Och dessutom är det ingen dröm som gör dig lyckligare. Du bodde här och sedan flyttade du och nu bor du i ett radhus i förorten. Se det positiva i det”.

”Jo, men det är ju enbart positivt. Mitt liv är mycket bättre nu än vad det var då. Jag drömmer mig nästan aldrig tillbaka till den här tiden. Jag är jättebra på att leva i nuet”, säger jag.

”Men vad gör du då här? Ut med dig”, säger Carolina.

Och så vaknar jag.

Bredvid mig i sängen ligger Greta. Hon tittar på mig. ”Jag vill ha vatten”, säger hon uppfordrande. Det är hennes röst som väckt mig.

”Visst”, säger jag. Och kliver ur min säng, och går och hämtar ett glas vatten. Till min dotter. I mitt radhus. I mitt nya liv.

Hej hej magsjuka

Vi har väntat på dig ända sedan i höstas. När alla andra har berättat sina historier om torkade spyor och lamslagna familjer har vi nästan skamset erkänt att vi klarat oss.

Nu är det vår tur, tydligen. Nu har vi också historier att berätta. Tack, tack.

Du börjar med Greta. Lite fegt, kan tyckas, att ge sig på den som är minst först. Men det är väl vad man kan förvänta sig av dig.

Hur ser din plan ut härnäst? Vem står på tur? Vi går i och för sig alla omkring och mår lite illa, men det är väl mest psykologiskt, antar jag. Vem blir härnäst sjuk på riktigt?

Men vi har laddat med mysbyxor, blåbärssoppa, skurmedel och videofilmer. Så kom magsjuka, vi är redo!

Inga frågor, tack

Vid frukosten:

Jag: Grattis på internationella kvinnodagen, tjejer.

Vera: Vad är det för något? Varför firar man det?

Jag: Det är en dag när man uppmärksammar frågor som rör kvinnor särskilt mycket.

Vera: Åhhh, jag vill inte svara på några frågor.

Krönika i VLT

Mellan åren 1996 och 2004 skrev jag - om jag har räknat rätt - omkring 400 krönikor för VLT. De allra flesta hade popmusik som tema.

Sedan växte avståndet mellan mig och verkligheten - i varje fall den verklighet som handlar om popmusik - och jag slutade.

Men i dag gör jag comeback som krönikör i VLT! I dag publiceras min första krönika för tidningens Barnen & vi-sidor. Det känns väldigt, väldigt roligt.

Vill du läsa och bor i västeråstrakten så får du springa och köpa tidningen.

Ännu sover webbredaktionen, men så fort krönikan läggs ut på nätet så ska jag länka dit.


Uppdatering: Läs krönikan här.

Ett vardagsdrama på fem sekunder

Medan jag plockar fram frukosten hör jag, genom vattenkokarens brus, hur Greta ger ifrån sig ett egendomligt ljud på övervåningen. Jag stannar upp, lyssnar och så hör jag ljudet igen.

Jag stelnar till. Hela köket stelnar till. Det är väl inte så att hon… kräks?

För mitt inre ser jag tusen magsjukescenarier spelas upp. Ekorrhjulslivet passerar revy. Det är en fulltecknad dag, med seminarium och intervju och planeringsmöte. Jag vet att Cathrin har lika mycket. Och resten av dagarna under den närmaste veckan ser likadana ut. Jobb jobb jobb. Stress stress stress. Jag ser framför mig hur vi ligger i en trött hög, nyspydda och tomma.

När den första chocken efter några sekunder har lagt sig har jag redan förlikat mig med tanken på att vi kanske kommer att vara hemma allihopa under några dagar. Och så börjar jag gilla den. Det vore kanske inte så dumt med lite ledighet ändå.

Just då slutar vattenkokaren att väsnas och jag hör att ljuden från övervåningen igen.

Det är Greta som skrattar. Hon kräks inte, hon busar och leker med Vera.

Halva mitt inre pustar ut. Den andra halvan tänker ”skit också”.

Och så fortsätter jag att duka fram frukosten och glömmer bort alltihopa.

Saker är sällan vad de ser ut att vara

Cathrin: ”Vera och Greta, snälla klä på er!”

Vera (till Greta): ”Hon tror att vi är vanliga tjejer som klätt ut sig, men vi är faktiskt riktiga kejsarrobotar.”

Jag: ”Greta, sätt på dig din tröja!”

Greta: ”Jag heter inte Greta, jag heter Anna!”

I vanligheten

"Först var vi med farmor och farfar i Sälen, sedan var vi hemma hos mormor och morfar och plötsligt var vi bara tillbaka i vanligheten."

Vera förundras över hur fort tiden går när man har roligt.

Mer lov

Nu är vi tillbaka från sportlovet. Det har varit underbart.

Och inte bara för att vi fick uppleva en riktig vinter, med gnistrande snö och pulkaåkning.

Det har varit en vecka (nästan) utan jobb, utan bredbandsuppkoppling, utan andra förpliktelser än att se till att det står mat på bordet vid rätt ögonblick. Massor av frisk luft och vilopuls.

Jag har läst ut två böcker. Inga tegelstenar, men ändå.

Och framför allt: vi har fått en massa tid tillsammans med barnen.

Varför firar vi inte sportlov lite oftare? Eller i varje fall ge oss själva ledigt efter arbetstid under en veckas tid? Tänk vad skönt det vore att inte behöva tänka på jobb eller vardagliga förpliktelser utan bara på rekreation, umgänge och lek. Och så spar vi tvätt, städning och kvällsarbete till veckan därpå istället?

Ja, så ska vi göra.

Mer lov, tack.