Hemma ikväll

Vi lät barnen bestämma om vad vi skulle göra i Valborg. De ville vara hemma. Så vi blir hemma.

Inte mig emot.

Jag har ett inneboende motstånd mot denna högtid. Visst, vårsångerna och majbrasan sitter i ryggmärgen. Men med åren har en olustkänsla kommit smygande. Så här skrev jag i mina anteckningar för två år sedan, efter att vi firat valborg vid den lokala majbrasan:

"Valborg. Brasa. Ungefär hundra tons övervikt av vitt, medelålders kött och fett. Överförfriskade föräldrar till barn som är våra tjejers kompisar. X öppnar sin ryggsäck och frågar om jag vill ha en öl. Ska jag bli en av dem?

Nej tack.

På kvällen, när barnen sover, sitter vi framför datorn och letar på Hemnet."

Vad pappor vill höra

Jag har just sprungit ut och in genom tjejernas dörr och ömsom levererat vad de har önskat och ömsom bett dem vara tysta och sova. Jag är väldigt nära Alfons-Åbergs-pappa-stadiet när Vera plötsligt sätter sig upp i sängen och tittar på mig med allvarliga ögon. Hon säger:

”Pappa, vet du? S på min skola säger att pengar är det viktigaste i livet. Men det viktigaste är ju kärlek, eller hur?”

Poff. Ballongen spricker. Jag kapitulerar. Mitt fåniga, stolta leende blir min vita flagga att vifta med. Den där Alfons-Bergs-pappa-ilskan backar försiktigt mot fönstret innan den hoppar ut och försvinner.

Ungefär som Mållgan gjorde.

Från pojkrummet till det nya livet

I mitten av 1980-talet var jag en ivrig läsare av tidningen Okej. Där slukade jag allt som stod skrivet om favoriterna Howard Jones, Alphaville och Depeche Mode.

Men där fanns också de stenhårda bilderna på farliga rockband som Scorpions och W.A.S.P. De som tillhörde den både motbjudande och kittlande andra sidan: hårdrockarna.

Inte sällan var de fotograferade i Eriksdalshallen i Stockholm, som verkade få besök av vartenda hårdrocksband värt namnet.

Mellan Skultuna och Eriksdalshallen var det ungefär sju ljusår.

Igår, drygt två decennier senare, fick jag äntligen sätta min fot på denna mytomspunna mark. Fast det var inte Dio eller Easy Action som stod på scenen.

Det var Vera som hade gymnastikuppvisning.

Jag letade i mitt minnesarkiv och försökte hitta den där magiska känslan, som jag upplevde i mitt pojkrum då jag satt och tittade på de där bilderna. Men det gick inte.

Däremot var jag desto mer rörd över att se min dotter (och ett par hundra andra gymnastiserande flickor) visa vad vårens gymnastiklektioner har innehållit.

Jag antar att perspektiven förändras om man färdas i sju ljusår.

Vårtecken

Dagens inköp på Apoteket: plåster och solskyddskräm.

Doften av frihet

I ett inlägg på sin blogg skriver Belinda Olsson, i förbifarten, ”sedan somnar vi i en varm hög som luktar solkysst barnhår”. I den meningen sätter hon fingret på varför jag tycker att det är en sådan höjdare att vara förälder under våren.

Visst, det är skönt att slippa barnens overaller och alla andra miljarder, tjocka, otympliga vinterplagg som tar en halv evighet att klä på. Och visst, det är mycket lättare att komma upp på morgonen när solen lyser.

Men den verkliga belöningen för att jag stått ut med en hel vinter ryms i den där doften av hår som värmts upp av såväl solen som av studsmattan, en cykeltur eller trädklättring.

Den doftar frihet, livsglädje och energi.

Och den alstrar massor av kärlek.

Fula ord

CP-unge. Jag ska döda dig. Skitunge. Jävlar. Fan.

Det är fantastiskt vad en sexårings ordförråd kan stimuleras när hon börjar skolan. Och det är fascinerande hur illa svordomar kan låta då de kommer ut ur en sexårings mun.

Fast Vera är duktig och noggrann med vad man får säga och inte säga. Hon frågar vad saker betyder och om man får säga så. Och det hon säger är sådant som andra har sagt, inte hon själv. Naturligtvis.

Ikväll undrade Vera vad ”fuck you” betyder. Fast det lät mest som ”feck jo”, vilket var lite sött, mitt i ordbajsandet.

Jag förklarade att det var ett fult uttryck på engelska.

Översättningen spar jag till senare.

Rocky gillar inte mina barn

Nähä, nu har de tagit bort länken hit från Rocky Magasin. De genomskådade mig. De upptäckte att det - hemska tanke! - är en radhusboende småbarnspappa i förorten som ligger bakom den här bloggen, inte någon hiphopande söderkis i nedre medelåldern.

Fast istället länkar de till min andra blogg, så uppenbarligen är det bara mina barn de har något emot. Se själv.

Världens tråkigaste sysselsättning?

”Jag vill inte gunga längre”, säger Greta, efter ungefär fem sekunder på gungan. ”Det är ju bara upp och ner, upp och ner, hela tiden”.

Huvudet på spiken, kära dotter, huvudet på spiken.

Rocky och jag

På min besöksräknare till den här sidan noterar jag att det kommer en och annan besökare från Rocky Magasin.

Jag går in på tidningens sajt och upptäcker att, jo de länkar hit, under ”bloggar” i högerkanten.

Rocky.

Det är inte så lite lustigt. Den tecknade hunden är just nu min totala motsats, med sitt innerstadsliv och ett ansvar som endast innefattar honom själv och en framförhållning som sträcker sig runt nästa halvtimme.

Annat var det för tio år sedan. Då utgjorde Rocky the story of my life. Igenkänningsfaktorn var åtminstone 97 procent (även om jag sällan hängde på Sjögräs). Jag stod i kö inne i en bokaffär i stan för att få Martin Kellerman, seriens skapare, att signera mitt exemplar av det första seriealbumet.

Jag läser Rocky då och då och tycker fortfarande att det är en genial serie. Men mitt läsarperspektiv har förändrats, från här-och-nu till där-och-då.

Då var Rocky min bror. Nu är han killen man träffar på en klassåterträff. Man minns hur kul livet var då och hur skönt det var att hänga med honom. Och så får man intrycket av att han fortfarande är lika kul och så drabbas man av ett sting av avundsjuka på hans till synes bekymmersfria tillvaro.

Men när man sedan går hem så är man rätt nöjd över det liv man själv lever nu.

Fast där gissar jag bara. För jag skulle aldrig gå på en klassåterträff. Och det skulle nog inte Rocky heller. Så det finns åtminstone en likhet mellan oss fortfarande.

För övrigt misstänker jag att det är en annan radhusboende, lätt medelålders bloggare som ligger bakom den där länken.

Den där känslan

Plötsligt, mitt under pågående frukostkaos, förvandlas jag till en fluga och flyger och sätter mig på väggen och betraktar hela situationen utifrån. Jag gör så ibland.

Och så fylls jag av förundran över att jag har lyckats åstadkomma det här. Att få två så fina barn, som är så roliga och smarta och egensinniga. Hur gick det till? Hade jag verkligen sparat ihop till en sådan här fin belöning? Har jag verkligen varit så god att jag förtjänar högsta vinsten? Eller har jag bara haft tur?

Det spelar ingen roll. För de sitter här, vid mitt köksbord, i mitt hus, i mitt liv. Det är ingen scen ur en sådan där smörig amerikansk tv-reklam för frukostflingor. Men väldigt nära.

Jag är så rik.

Tänker jag. Innan jag flyger ner och sätter mig på min köksstol igen och kastar mig in i frukostkaoset igen.

Rädslan

Det var för mycket att hoppas på ett mirakel. Engla är död. Och det känns helt vidrigt.

Att något sådant här ska hända måste vara varje förälders allra mest plågsamma mardröm. Den är så hemsk och mörk att den märkligt enkelt går att distansera sig ifrån, för den kan omöjligen vara verklig. Men för Englas föräldrar blev den det.

Jag lider och gråter med dem ikväll.

Vad kommer det här få för konsekvenser för mitt föräldraskap? Mer än jag önskar, är jag rädd för.

Sedan förra inlägget...

...har jag:

- borstat bort den förhoppningsvis sista snön från bilen och tvättat Gretas overall för sista gången den här vintern.

- hört Vera nynna på Shake the disease, min favoritlåt med Depeche Mode.

- fått ett nytt jobb och börjat logistikplanera för mitt nya liv som anställd. Hjälp, hur hinner man med vardagen när båda vuxna heltidsarbetar?

- följt med Vera och hennes gudfar Alex till cykelaffären och fått se min dotter verkligen stråla av lycka.

- haft ett allvarligt samtal med Veras lärare (det var jag som var mest allvarlig).

- återupptäckt lyckan med att åka vattenrutschkana.

- noterat hur dagarna blir längre och kvällarna ljusare och livet lite lättare.

Bland annat.

Om att göra avkall på sitt ego

Läs min krönika i dagens VLT.

Tro det eller ej...

...men i dag är båda barnen på skolan och dagis. Ingen feber, bara lite hosta, en hel natts sömn.

Nu ska jag försöka utföra en veckas arbete på en dag.

Feber!

I dag såg det ljust ut. Alla kändes friska, efter en veckas sjukdom. Tjejerna var visserligen hemma från skolan och dagis, men de var så där klättra-på-väggen-pigga som bara tillfrisknande barn kan vara. I eftermiddags skulle Greta äntligen få börja i sin kör och Vera skulle till sin kompis och leka.

Men så kom Vera in från lek på gården med blanka ögon och en avgrundshosta och klagade på halsont. Hej hej feber. Igen.

(Varför är det bara i Håkan Hellström-sånger som feber känns som något slags upphöjt, karnevalsliknande tillstånd? Varför har vi så lite av den sortens feber i radhuset och så mycket av den här andra?)

Nu sover tjejerna oroligt och febrigt. Jag och Cathrin sitter och jobbar, precis som vi gjort de andra kvällarna den här veckan, för att kompensera det arbete som inte utförts på dagarna.

Nu går vi in på andra varvet. Hur många är det kvar?

Härligt liv.