Grattis på namnsdagen, Vera!

Och förlåt oss för att vi aldrig, aldrig lyckas komma ihåg det.

Tack vare farmor blev vi varse om att det är din dag i dag.

Det är tur att vi är konsekventa med vår glömska. Det gör att du kommer bli glatt överraskad den gången vi kommer ihåg din namnsdag.

Det är inte barnen som är det jobbiga med att ha barn

Intensivkurs på simskolan för Vera. Två stycken utvecklingssamtal, ett på dagis och ett på skolan. Öppet hus på en skola som vi är lite nyfikna på.

Och så ska jag försöka jobba heltid. Och knåpa ihop en frilanskrönika till fredagens VLT. Och så har jag en läkartid.

Där har du min vecka.

Jag har inte riktigt mage att gnälla över detta, för det är ju ändå någonstans självvalt. Jag kunde ju säga nej till alltihopa och få en tillvaro som är mer lättstrukturerad. Och betydligt tråkigare.

Men jo, jag är trött. Så trött att det snurrar i mitt huvud när jag kommer hem på eftermiddagen.

Så Cathrin tar hand om simskolan (jag har åkt de andra dagarna) och jag får stanna hemma med Greta.

Och har det alldeles underbart.

Vi äter, tittar på Bolibompa, läser en bok, byter vatten i grodynglens skål och tar en liten promenad.

Och vips, så är tröttheten borta. Jag kan tänka klart igen. Och jag tycker att det är roligt att vara Fredrik igen.

All denna energi har jag fått av att bara hänga med Greta.

Detta är inte dagens mest överraskande insikt, jag vet. Men den är väldigt skön.

Mammas dag

Det första Cathrin fick göra i morse var att öppna ett paket, innehållandes den numera näst intill traditionella Mors dag-klänningen.

Det andra hon fick göra var att medla mellan Vera och Greta, som började bråka om vem som skulle få paketpappret.

Så är det med de flesta högtider: de gör sig bäst på avstånd. Antingen när man förbereder dem eller när man blickar tillbaka på dem. Det är då man ser det fina och symboliska och rosenröda med dem.

Verkligheten blir ju sällan en kopia av drömbilden.

Därmed inte sagt att man ska backa för verkligheten. Eller att mina barns mor inte skulle vara värd alla hyllningar.

Det är klart hon är.

Hon är ju världens bästa mamma.

Smaken av frihet

Äggmackor. Det var vad vi åt när jag var barn och vi åkte till stugan på Gotland på somrarna. Medan alla andra på båten fick äta hamburgertallrik eller åtminstone mackor på Skogaholmsbröd så tvingades jag alltid äta hembakta smörgåsar med stekt ägg på.

Jag hatade dessa äggmackor.

Så de första tjugofem gångerna som jag sedan åkte själv till Gotland åt jag alltid hamburgertallrik. Det visade sig vara inte särskilt gott. Likväl smakade det frihet, på något sätt.

Nu har jag själv uppnått den där åldern då jag tycker att det är höjden av lyx är att äta hembakt bröd med ett stekt ägg på.

Vad händer då?

Jo, då åker mina barn med farmor och farfar – alltså min mamma och pappa – på äventyr till Astrid Lindgrens Värld. Tvingas de äta äggmackor, tro? Nej, de har enligt uppgift ätit lunch på McDonalds i Linköping och sedan middag på en pizzeria i Vimmerby.

Hur kommer frihet smaka för dem, när de växer upp?

Efter tusen "nej!!" testar vi "tja, varför inte?"

I kväll sover Greta i sin koja, under skrivbordet.

Sentimentalitet kommer i små doser

Först: medlemmarna i barnkören vandrar in i kyrkan två och två, hand i hand. Greta tittar lite blygt under lugg och det är så fint att jag bokstavligen blir tvungen att svälja för att inte börja gråta. Sedan sjunger de Det lilla ljus jag har entusiastiskt, som bara fyraåringar kan göra. Jag sväljer och sväljer.

Sedan: när kören reser sig för sjunga en andra omgång sånger är barnen varma i kläderna. Greta och en jämnårig flicka börjar kittla varandra och skratta högt, medan de andra barnen står och sjunger. Som ljus. Inom mig börjar jag bubbla av föräldrailska och vill dumspringa fram och förmana.

Men jag låter bli. Jag tar två djupa andetag istället. Det är faktiskt inte mitt ansvar att hålla ordning på kören.

Och så vet jag någonstans att det ju är den där första, fina bilden som kommer att dröja sig kvar i minnet.

Nya tider, nya problem

Vera är sjuk och hemma från skolan. Igår var Cathrin hemma med henne. I dag är det min tur.

Och plötsligt uppdagas ett fenomen, som jag tidigare inte har befattat mig med. Jag ska VAB:a.

Och kommer den smygande, den där känslan av dåligt samvete. När jag jobbade hemifrån som frilans var det ingen som brydde sig om vad jag gjorde om dagarna, bara jag levererade det jag hade lovat. Men nu har jag en arbetsgivare som förväntar sig att jag ska vara där.

Egentligen vet jag ju att det finns massor av förståelse för det här med sjuka barn på min arbetsplats och att många delar min uppfattning om att barnen självklart är prioritet nummer ett, två och tre.

Men ändå.

Det dåliga samvetet förföljer mig som en skugga.

Ingen kärlek, bara logistik

”Pappa är du trött?”

Frågar Vera när vi sitter vid köksbordet och äter snabbt en snabbt ihoprafsad middag bestående av nästan enbart halvfabrikat.

Ja, jag är trött. I en veckas tid har jag jobbat på mitt nya jobb. På dagarna. På kvällarna har jag jobbat med mina sista frilansuppdrag. Sent i säng, tidigt upp. Allt har varit jobb. Och logistik.

”Mmmm”, svarar jag. ”Varför undrar du?”

”Jo, för du verkar liksom arg”, säger Vera.

Och jag som inte ens har varit arg under den här middagen. Möjligtvis lite kort i tonen och lite förmanande. Men inte arg.

”Älskling, jag är inte arg, jag lovar”, säger jag.

Och så gråter jag en liten skvätt inombords över att jag inte riktigt lever det liv som jag vill leva. Åtminstone inte den här veckan. Jag vill vara där för barnen och Cathrin. Jag behöver dem. Och nu har jag knappt sett dem, annat än i hastiga snapshots vid frukostbordet eller i grinden på dagis eller vid nattning.

Nej, det är inte helt sant, men det känns så.

Och i morgon åker jag på konferensresa med nya jobbet. Fyra dagar vid Medelhavet. Det borde kännas bättre än det gör.

Men det kommer nog bli bra. Och snart är jag hemma igen. Och snart har jag bara ett jobb att koncentrera mig på. Snart har jag lite mer regelbundna tider. Och då kommer allt att kännas bättre. Det måste kännas bättre.

Snart. Längre fram. Efter sedan. Då.

Ensam är pest

Nu har det snart gått ett dygn sedan Cathrin och tjejerna åkte till mormor och morfar för att fira långhelg. Själv är jag kvar hemma för att jobba.

Jag har varit förälder i sex och ett halvt år och fortfarande har jag inte lärt mig att hantera det här med att vara ifrån min familj. En arbetsdag och kanske en kväll funkar. Men sedan börjar det krypa i mig. Det är som att en kroppsfunktion saknas mig.

Innan de åker tänker jag alltid att det ska bli lite skönt med egentid. Men sedan har jag inte förmågan att uppskatta den.

När ska jag lära mig?