Adieu, grodor

Nu har mina barns grodyngel återfått den frihet de en gång berövades.

Gissa vem som fick cykla ned till sjön och hälla ut dem? Och gissa vilka som inte brydde sig nämnvärt?

Rätt gissat.

"Hej då, älsklingar", sade Vera högtravande och likgiltigt samtidigt som hon lite nonchalant viftade på handen, innan hon fortsatte att rita. Hon påminde rätt mycket om en östermalmsdam i en pilsnerfilm.

Nere vid sjön stod jag en stund och tittade på grodynglena som ivrigt simmade omkring vid strandkanten. "Hoppas att de inte har tagit allt för stor skada av att växa upp i vårt hem", tänkte jag.

Våra vänner grodorna

Här är min krönika från fredagens VLT.

- - - - - - - -

Under en vårpromenad i en skog hittar vi en samling med grodägg. Vi tar med oss några hem i en bunke och placerar dem i en skål. Det tar några dagar, sedan börjar det röra sig skålen. Äggen får svansar och börjar simma omkring. Barnen följer storögt utvecklingen. Vi köper fiskmat att utfordra de simmande stackarna med och så går vi till sjön och hämtar rent vatten till skålarna. Så som vi tror att man ska göra.

Efter några veckor börjar grodynglena få ben. Först bak- och sedan framben. Det är en bit av evolutionen i vårt vardagsrum.

Det är också ungefär här mitt intresse vaknar till liv. För inledningsvis är jag helt och hållet emot idén, för att sedan övergå till att tycka att det är jobbigt och onödigt. Men nu börjar jag så sakteliga uppskatta att det rör sig i skålen som står där på bordet.

Barnens intressekurva är omvänd. Deras engagemang är som störst i början, då det tillbringas mycket tid framför glasskålen. De matar och hjälper till och engagerar sig och knackar på skålen för att få de vettskrämda grodynglenas uppmärksamhet.

Men sedan svalnar fascinationen. De ger bort några grodyngel till sina kompisar och de går till och med på att hälla tillbaka några av dem (grodynglena alltså, inte kompisarna) i sjön, när skålen börjar bli för trång.

Och när jag sedan står där vid strandkanten, med plastpåsen i handen, redo att ge tillbaka dessa små krabater till naturen, känner jag en liten klump i halsen.

För de har blivit våra vänner.

Det är likadant när det gäller barnens gosedjur. Det är jag som mest blir uppjagad när de försvinner. Och det är av samma anledning som jag så starkt emotsätter mig barnens tjat om att skaffa katt. Mitt motstånd utåt är det där gamla vanliga, som väl 85 procent av alla föräldrar tillämpar: ”Nej, jag vet hur det kommer att bli, det blir jag som får ta hand om dem, för du kommer att tappa intresset. Bla bla bla”. Men det är bara delvis sant.

För jag tar inte bara över det praktiska engagemanget kring dessa grodyngel. Jag tar även över barnens känslor.

Eller är det så att jag blir så rörd över att se mina barns känslor inför en gosehund, ett husdjur eller en samling grodyngel? Att jag ser barnens empatiska förmåga växa och därmed blir påmind om deras utveckling och därmed också hur kort tid de kommer att vara barn?

Jag vet inte.

Däremot vet jag hur det skulle kunna bli när vi skaffar katt. Jag ser framför mig hur vi nås av beskedet om att katten har blivit överkörd. Mina döttrar rycker på axlarna och säger ”jaha, vad synd”.

Samtidigt står jag bredvid och gråter.