Farväl, BVC

"Hejdå!"

Säger Greta osentimentalt och småspringer mot ytterdörren. Själv blir jag stående en liten stund i dörröppningen in till BVC-sköterskans rum. Hon sitter där och bläddrar i sina papper.

Greta har precis varit på femårskontroll. Allt har gått fint. Hon följer kurvan på millimetern när det gäller vikt och längd. Syntestet gick galant. Hon rörde sig inte ur fläcken när hon fick sin vaccinspruta.

Nu har vi ägnat en kvart åt påklädning och är på väg ut till bilen.

Det är då det slår mig.

Det här är sista gången jag går på BVC.

Nästa gång Greta ska på kontroll är det hos skolsjukvården. Där går Vera redan.
I sju års tid har BVC varit en av grundpelarna i vårt föräldraskap. Här har vi vädrat vår oftast obefogade oro, fått svar på dumma frågor och vägt och mätt, vägt och mätt, vägt och mätt.
Ungefär tvåtusen gånger har jag glömt det där lilla gula kortet hemma, där de så viktiga uppgifterna om mina barn ska skrivas in.
Genom BVC har vi träffat några av våra bästa vänner.

Vi har avverkat några sköterskor, av varierande kvalitet, genom åren.
De senaste fem har vi haft Lena. Hon har varit toppen.

Men nu ska vi inte gå hit längre. Nu är vi inga småbarnsföräldrar längre.

Jag kväver en impuls att gå och ge Lena en kram (vilket jag ångrar efteråt. Att jag kvävde den, alltså).
Istället säger jag "hejdå" och försöker låta lika osentimental som Greta.

På anslagstavlan hänger en blekt affisch med omslaget till "Välkommen till det nya livet" på.

En pappas löften

Älskade barn,

i år, 2009, lovar jag att:

- vara lite mindre arga pappan. Ni ska inte behöva höra mig morra eller skrika eller se mig bita mig i handen. Så mycket. Kanske.

- försöka stå emot ert tjat lite bättre. Vad ska det bli av er om jag fortsätter skämma bort er på det här sättet? Och jag måste sluta gå med på att köpa er ett tuggummi bara för att komma bort från tidningshyllan. Ni kommer att sluta som bilförsäljare annars.

- bli bättre på att komma ihåg matsäck och gympapåse och sådant. Och att faktiskt läsa vad som står i de där veckobreven som kommer från skolan. Och att inte glömma bort när det är föräldrafika på dagis.

- hitta och lösa den matematiska formeln för tålamod.

- strunta lite mer i min dator och ägna den tiden åt er istället. Det finns ju redan så många timmar då ni är på skolan eller dagis eller när ni sover. Då kan jag ju sitta där och röra på fingrarna, som ni säger att jag gör, då jag själv hävdar att jag jobbar. Resten av tiden är ju vår!

- sluta drabbas av akut tristess så fort vi närmar oss en lekpark.

- att jag ska komma ihåg att ge er veckopengen jag har lovat er. Jag glömmer det jämt. Förlåt. Påminn mig.

- att försöka bli en sådan där pappa som kan laga cykelpunktering, bygga kojor och laga dörren till lekstugan när det behövs. Vi kan inte alltid vänta på att farfar eller morfar ska komma på besök. Men jag ska också fortsätta att vara en pappa som gillar att läsa böcker med er, strosa omkring på stan och prata och titta på spännande saker eller baka bullar.

- sluta spela jazzpiano på era magar och ryggar för att ni ska vakna på morgnarna. Om ni lovar att gå och lägga er tidigare.

- försöka övertala er mamma om att vi ska skaffa ett småsyskon till er. Även om det så innebär att vi måste köpa en katt också.

Och så lovar jag er, naturligtvis, all den kärlek mitt hjärta kan frambringa.

Gott nytt år!

(Krönika i VLT 12 januari 2009)

Nytt gott år

Jag tittar på kvittot, som avser entré på äventyrsbadet för mig, min fru, mina barn och deras två tonåriga kusiner.

Nej, det är inte det löjligt höga priset som får mig att reagera.

Det är att det står ”två vuxna, tre ungdom, ett barn” på kvittot.

Det betyder att Vera inte längre är ”barn”, utan ”ungdom”.

Här står jag, som fortfarande kan vakna upp på morgonen och fascineras över att det bor två små människor i mitt hus, som om det vore första gången jag såg dem. Som fortfarande inte riktigt vant mig vid tanken på att jag är förälder.

Som fortfarande håller på att lära mig.

Medan jag står här och förundras över ditt och datt går mitt förstfödda barn in på badet som ”ungdom”.

Ägnar jag för mycket tid åt att förundras och reflektera? Springer livet ifrån mig under tiden?

Ursäkta att jag inte har skrivit här så mycket på sistone. 2008 var ett innehållsrikt år på många sätt. Inte nödvändigtvis på något särskilt dramatiskt sätt. Men definitivt på ett bra sätt.

Utan att gå in på en massa ointressanta detaljer så kan jag säga att jag lärde mig att vara lite mer i nuet. Jag skaffade mig nya vanor och rutiner och fick plötsligt en massa tid över för mina barn och min familj.

Paradoxalt nog innebar det att jag slutade skriva ner allt som hände. Det var rätt skönt.

Men nej, det betyder inte att jag tänker sluta skriva. Jag tror fortfarande att det är en viktig sak att göra; att dokumentera det som händer. Jag tror att det får mig att lära mig lite bättre.

Och att det gör mig till en bättre förälder.