Ilskan revisited

Hon vaknar igen. För vilken natt i ordningen är det? Jag vet inte, jag har tappat räkningen. Det är många. Hon ligger där och skriker och sparkar och är omöjlig att få kontakt med. Hon vrålar när man tar upp henne, hon vrålar när man släpper ner henne.

Det är uppenbart att hon har ont någonstans. Det luktar svagt sjukdom om hennes andedräkt.

Men hon vill inget säga. Hon bara skriker.

Det är inte så mycket som skiljer den här situationen från när hon var bebis. Men hon är fem år. Hon har inga problem att prata för sig annars, men nu, så här i gränslandet mellan dröm och verklighet, går det inte att nå henne.

Mitt tålamod har inte prövats så mycket på ett tag. Eller ja, i varje fall inte den som har med nattsömnen att göra. Nuförtiden är det mest andra saker som pressar uthålligheten.

Men nu kommer spädbarnstidens obefogade ilska tillbaka. Lyssna på mig nu, vakna! Kom igen. Du behöver medicin, förstår du det? Du måste vakna ur det när nu. Nu!

Och så bitar man ihop käkarna och fräser och blir så där arg som bara en förälder som har tippat över kanten för det sunda förnuftet kan göra.

Och där, på andra sidan krönet, anfalls jag av en getingsvärm av obehagliga minnen från då barnen var riktigt små. Då blev jag såhär arg hundra gånger om dagen.

Varje gång drabbades jag av den där sorgen över att ha reagerat så starkt. Varje gång lovade jag mig själv att aldrig bli så där arg igen. Varje gång förstod jag att det hela ganska enkelt skulle kunna lösas genom att jag tog två steg tillbaka och såg situationen med något sorts perspektiv.

Och nu står jag här, fem år senare, mitt i en storm, arg och full av skam på en och samma gång.

Går det aldrig över?

Bokrea!

I år är Välkommen till det nya livet med på bokrean, billigare än någonsin.

Om du inte redan har den, köp den här.

Och om du redan har den, köp på dig några exemplar och ge bort till dina vänner.

Nummer tre

Vera drömmer om en hund. Hon ska klappa dem alla, gärna ha dem i famnen. Hon säger tillgjort ”åhhh” och får något väldigt ömt i blicken när hon ser en bild på en hund.
Och så ofta hon kommer åt tjatar hon om att vi ska skaffa en egen hund.

Det är egentligen inte så mycket som skiljer Veras intresse för hundar som min kärlek till bebisar.

Det är barn överallt i min omgivning just nu. Hugo, Folke och Ture har nyligen trätt in i gemenskapen. På min arbetsplats har det fötts och ska strax födas bebisar. Bara häromdagen fick vi se en av våra bästa vänner visa upp sin stolta mage.
I min kropp finns det gener eller hormoner eller något annat som jag inte visste att jag hade. Och de skriker.

Efter barn.

De säger "jag vill också vara med om det där en gång till, snälla bara en gång till?".

Min längtan är inte enbart egoistisk. För det vore så roligt att få se mina barn bli storasyskon. Det vore roligt att få testa hur det är att vara fem i familjen.

Utan att ha en aning om hur det skulle påverka vårt liv vet jag att det skulle funka. Egentligen var jag inte särskilt förberedd på att bli pappa första gången, än mindre att bli tvåbarnspappa. Och så värst mycket klokare vet jag inte om jag har blivit sedan jag för första gången höll Vera i min famn.
Men vi kastade oss in i det. Och vi har ännu inte blivit utkastade.
Och den viktigaste lärdomen jag dragit av sju års föräldraskap är den enklaste: det funkar. Även en bortkommen småfuskare som jag kan få bitarna i det stora pusslet att hamna på rätt plats. Även en självupptagen och rätt försiktig person som jag kan känna gränslös och ovillkorlig kärlek till ett barn. På samma sätt som jag uppmanar mina barn att det inte finns något de inte klarar av att göra börjar jag tro detsamma om mig själv.

Och på samma sätt som Vera är ovetandes inför hundpåsar, avmaskning och veterinärbesök så har jag på något sätt nollställt minnet när det gäller vaknätter, kolik och femminutersmetoder.
Jag minns bara det fina, det stora och det magiska. Jag minns doften och jag minns den totala känslan av lycka som det innebär att stå där och hälsa en liten människa välkommen till livet.

Vi sitter lite i samma båt, jag och Vera. För hon kan fatta beslut om att skaffa hund lika lite som jag kan bestämma mig för att skaffa ett barn till.
Det är ett kollektivt beslut. Och kollektivet är inte helt enigt.

Vi måste nog jobba lite på vår övertalningsteknik, jag och Vera.

(Krönika ur dagens VLT)

Vad ska man tro?

Först studsar de omkring som små gummibollar, till synes hur friska som helst. Och då tänker man att de nog är friska nu och att det nog är dags för skola/dagis i morgon.

Men så frågar man hur de mår och de förvandlas till små åttioåriga gummor, som stapplar omkring med krokig rygg och handen för pannan och säger "jag mår så dåååååååligt".

Och då vet man varken ut eller in.

Fast man misstänker ut. Att de ska gå till skola/dagis i morgon. Och så ångrar man att man ställde frågan. För tre minuter senare studsar de omkring som små gummibollar igen, till synes hur friska som helst.

Men så plötsligt stannar den ena upp, blir vit i ansiktet och låter dagens lunch spridas över köksgolvet.

Och så får man meddela jobbet att man nog blir hemma åtminstone en dag till.

Vad kan vi lära oss av det här? Går det att lära sig något av det här?