Landet

"Kan Vera komma ut och leka?", frågar hennes kompis, som kommer förbi medan jag håller på att packa in i bilen.
Sedan kommer hon på svaret själv.
"Nej, just det. Ni ska ju åka till landet."

"Nja, vi ska åka till mormor och morfar", säger jag.

Två saker slår mig där och då. Det borde väl rimligtvis ha slagit mig tidigare, men nu blir det glasklart:

1. Jag ser mig inte som stockholmare, trots att jag har bott här de senaste fjorton åren och förmodligen kommer att bo här lika länge till, kanske längre än så.

2. Mina döttrar däremot, de talar stockholmska, de refererar till Stockholm som hemma och ÄR stockholmare.

Således säger de att de ska åka "till landet" när de berättar för sina kompisar att de ska åka till mormor och morfar. Jag är född och uppvuxen i en sådan miljö som mormor och morfar bor i. Så även om det är fantastiskt trevligt och bra på alla sätt och vis, så är det inget exotiskt för mig. Det är samma typ av samhälle jag växte upp i; samma slumrande villaidyll med samma lilla skola och samma knutpunkt runt en pizzeria.

Jag bär med mig min bruksortsuppväxt i nästan varenda steg jag tar, på gott och ont.

Mina barn har ett helt annat perspektiv, som kommer att prägla deras liv.

Bra eller dåligt? Ingen aning. Förmodligen både och. Det lär väl visa sig så småningom.

Men jag måste nog redan nu sluta tro att deras referenser är desamma som mina.

Förälderns livlina

Lite oväntat springer jag på en gammal kompis som jag känner sedan skoltiden. Vi har egentligen aldrig umgåtts, men han dyker upp i en tid när jag känner att det kanske inte vore så dumt med lite ny vänskap. I mitt huvud utvecklar vi en varm och fin gemenskap, som förser mig med nya tankar och intellektuell stimulans.

Men det är bara i mitt huvud.

Jag blir glad när kompisen en kort tid senare ringer och föreslår att vi ska se en föreställning. Någon vill dra med sig en 35-årig småbarnspappa ut på stan! Jag säger att jag ska tänka på saken och kolla i almanackan.

Sedan glömmer jag bort det.

Sportlov och sjukdagar och storhandlingar och ditt och datt kommer emellan. När påminnelsen kommer är det redan försent. Kompisen meddelar i ett ödesmättat sms att biljetterna till föreställningen är slut. Han hade väldigt gärna sett den men har inte bokat biljett till sig själv eftersom han inväntat mitt svar, skriver han.

Han gör det retoriska tillägget "jag vet inte om detta är av intresse för dig". Alltså: jag har struntat i honom och jag bryr mig inte.

Den största skillnaden mellan mig och kompisen är också den avgörande. Jag har barn, han har det inte.

Och trots att det bara är ett kort sms så stakar meddelandet ut banan för resten av vår vänskap: gång på gång kommer jag att få be om ursäkt för att livet med barn och familj inte gör mig tillräcklig flexibel eller alert. Gång på gång kommer min vänskap ifrågasättas för att jag inte ringer tillräckligt ofta eller svarar tillräckligt snabbt.

Jag vet det, för det är så det brukar bli när jag försöker sällskapa med några andra än småbarnsföräldrar.

Jag behöver umgås med människor som är lika slarviga, lika disträa och förvirrade som jag. Sådana som tycker att det är okej att man kommer en halvtimme försent till en middagsbjudning, att det är okej att glömma bort att ringa tillbaka, att det är okej att vara lite frånvarande i tanken.
Sådana som inte tar det personligt att jag hela tiden har små bränder att släcka.
Det finns en förståelse mellan småbarnsföräldrar som är unik och som är nödvändig för att det sociala livet ska fungera. Den är småbarnsförälderns livlina.

Se mig som den jag är, inte det jag gör.

(Krönika ur dagens VLT)

Arboga

Bilden föreställer en polisavspärrning. Innanför det blå bandet syns en liten traktor och en trehjuling på en liten gård som omgärdas av ett omålat staket. Framför ligger två röda bollar.
Jag har sett den flera gånger under det senast året. Leksakerna tillhör två barn i Arboga som berövats sina liv, som de antagligen älskade och fyllde till bristningsgränsen och inte alls var villiga att avsluta.

Men så hamnade de i vägen för ett våldsdåd, så grymt att det inte går att beskriva.

Jag vinglar till.

Frågan "vad är det jobbigaste med att få barn?" ställs då och då. Allt mer sällan, i och för sig, eftersom mina barn börjar bli stora nu, men ibland. Kanske svarar jag "trotsåldern" eller "sömnbristen" eller något annat förutsägbart.

Men trotsåldern och sömnbristen är ju egentligen ingenting. Det är faser. Skitjobbiga när de infaller, absolut, men lätta att skratta åt när man ser dem i backspegeln.

Är det något som är jobbigt med föräldraskapet så är det känslorna. De oförutsägbara, starka och intensiva känslorna. De där som komprimeras till en sekund, fastän de skulle kunna räcka en hel livstid.

Ilska, glädje, kärlek, oro, skam. Allt finns där.

Man kan träna sig till det mesta och avtrubba sig inför nästan lika mycket. Men när det handlar om barnen går det inte att värja sig mot alla känslor.

Så ja, att vara förälder handlar om att vara ett känslomässigt vrak.

Visst skulle det vara skönt att stänga av då och då. Men jag är ändå tacksam för alla de här känslorna och den empatiska förmåga som föräldraskapet har gett mig. Aldrig har jag känt så mycket ilska och kärlek som jag gjort sedan jag blev pappa.

Och aldrig har jag trott att det var möjligt att sörja två barn som jag inte fick lära känna.

Bilden på traktorn och trehjulingen knuffar fram mig mot kanten till den avgrund som de två barnens föräldrar antagligen står på botten av. När jag vinglar till kan jag ana hur det känns, hur de har det.

Och så tänker jag det förbjudna: tänk om bilden hade varit tagen hemma hos oss? Tanken på detta hemska brott och all den sorg som följer i dess spår får mig att växa lite som människa. Den får mig att vilja göra något.

Den får mig vilja stå upp för mina barn ytterligare lite till.

Tack gode Gud för att jag aldrig blir avtrubbad.

(Krönika ur VLT)