En dag i köpcentrumet

Det är inte meningen att barn ska var i köpcentrum. Det spelar ingen roll hur många juicebarer eller bollhav som placeras där.
Det är inte deras naturliga miljö.
Barn ska vara i lekparken, på sitt rum, i skolan eller på dagis, i skogen eller hos sina kompisar. Det är där de hör hemma. Inte i köpcentrumet.

Så varför envisas vi med att ändå åka dit, till köpcentrumet, i tron att barnen ska tycka att det är lika avkopplande som vi vuxna? Att de ska finna njutning i att ”ta en fika” eller ”strosa runt och kolla i skyltfönster”. Att de ska se det som ett sätt att träffa sina kompisar och uppdatera sig lite om läget? Eller för att de bara måste ”få komma bort från huset för en stund”?

De hatar ju sådant. Och de älskar att vara hemma.

Och egentligen, köpcentrum är ju knappast en naturlig miljö för oss vuxna heller. För se hur vårt tålamod krymper där under lysrören. Hör hur vår andning blir lite mer stressad i den konstgjorda, luftkonditionerade miljön.
Köpcentrum får våra hjärnor att krympa ihop och oss att bli dåliga imitationer av föräldrar; sådana där som väser "skärp dig" eller "håll dig lugn" eller "så där uppför man sig inte" medan barnen löper amok i skobutiken.
Någonstans i dessa förkrympta hjärnor verkar vi på allvar tro att barnen plötsligt ska stanna upp och tänka "tamejtusan, det har han ju rätt i! Så här kan jag ju faktiskt inte uppföra mig! Vad tänkte jag på?".

Allt barnen uppfattar - i det ögonblicket då vi väser våra uppmaningar - är en individ som faktiskt ser dem och pratar med dem. Någon som inte provar skor eller pratar tråkiga saker med andra vuxna.
I och för sig är det en individ som är röd i ansiktet och som väser konstigt och närmast kan kallas bindgalen.
Men ändå.
Klart de fortsätter lite till med det-där-de-höll-på-med, det som gjorde de vuxna så tokiga.
För det är ju någonting som påminner barnen om deras naturliga miljö.

För det var ju precis så där pappa såg ut hemma, strax innan han packade in familjen i bilen och åkte till köpcentrumet.

För att få komma bort från huset för en stund.


(Krönika i VLT i måndags)

Angående ett samtal om Kråke

Bästa Citysälj!

För ungefär två timmar sedan blev min fru uppringd av en av era säljare.
Säljaren presenterade sig som Evelina, eller något liknande. Det nummer ni
ringde är 08-xx xx xx.

Det var mig hon sökte. Men eftersom jag höll på att natta våra barn frågade min fru om det var något hon kunde framföra. Då berättade säljaren att hon ringer från Gleerup och jobbar med Kråke.

När min fru förklarade att vi har sagt upp vår prenumeration på Kråke, svarade säljaren med att berätta att hon har ett erbjudande till alla tidigare prenumeranter.

Då berättade min fru att vi inte var intresserade, eftersom vi har haft dålig erfarenhet av telefonförsäljning och numera aldrig köper något på det sättet av den anledningen. Hon sade detta i saklig, men vänlig ton.

Då lade säljaren på.

Inget "ok, då vet jag" eller "ha en bra kväll" eller något sådant, utan bara luren i örat.

Eftersom jag låg och läste en bok för våra barn en bit bort hörde jag min fru prata och hur samtalet sedan abrupt tog slut.

Att få luren slängd i örat gjorde min fru irriterad. Så hon gjorde en återuppringning till det numret som stod på displayen (033-xx xx xx). En mansröst svarade med ett lojt "tjena, tjena, hej" utan att presentera sig närmare. Min fru presenterade sig däremot och berättade - fortfarande artigt, trots irritation - att hon alldeles nyss blev uppringd av en av era säljare. Hon hann inte ens framföra sitt ärende innan även det samtalet avslutades.

Det stämmer att vi har varit prenumeranter på Kråke i många år (kolla i registret). Så jag kan förstå och respektera att ni ringer hem till oss.

Dessutom bemöter vi alltid säljare med respekt, även om vi, som sagt, numera inte köper något på telefon. Vi har vänner som har arbetat med telefonförsäljning och vet hur illa behandlade säljare kan bli.

Men att ni inte kan ta ett nej, utan har fräckheten att slänga luren i örat på min fru - dessutom två gånger! - får mig att tappa en rätt stor del av min empati för denna yrkesgrupp.

Jag bad inte er att ringa hem till mig. Jag bad inte att få bli störd av er. Men vi lät er ringa och svarade och var inte otrevliga, utan bara sakliga och artiga.

Som tack för detta fick min fru sitt goda humör förstört genom att bli förnedrad (ja, det är förnedrande att få luren slängd i örat på det sättet!). Vilket smittade av sig på mig.

Och nu sitter jag här och är rätt arg och har ägnat alldeles för lång tid av min kväll åt att skriva detta brev, bara för att alla inblandade ska få veta hur varumärket Kråke hanteras.

För det är ju så det är: jag har skakat av mig det här när jag har skickat det här mejlet (ja, bortsett från den stukade empatin för er telefonsäljare, förstås). Evelina (eller vad säljaren hette) har säkert glömt mig och är glad ändå. Hon har ringt vidare till andra föräldrar som säkert inte heller har bett om att bli störda.

Den som det däremot drabbas är ju Kråke. Ni kan ju gissa hur detta bemötande har påverkat vår önskan att köpa Kråke-böcker i framtiden. För ni är säkert medvetna om hur många andra företag det finns som har barn som målgrupp och som vill ha deras föräldrars pengar.

Om jag var er kund - i det här fallet Gleerups - skulle jag starkt ifrågasätta det som ni på er hemsida kallar för er "expertis": kvalitet.

Med vänlig hälsning

/Fredrik Emdén